Beethovens Fidelio i två versioner

Den här veckan råkade jag lyssna på Fidelio, både i ursprungsversionen från 1805 och den reviderade (tredje) versionen från 1814 - den som vanligen spelas. Senast i Götborg i våras (men inte på Stockholmsoperan sedan decennier).

Fidelio skulle kanske kunna sägas vara en queer-opera. Huvudpersonen, Leonore, söker rädda sin man som sedan två år suttit orättvist inspärrad i ett spanskt fängelse. Hon förklär sig till man, kallar sig Fidelio, och får plats som medhjälpare till fängelsets fångvaktare Rocco - vars dotter förälskar sig i den unge mannen……

Den första versionen hade premiär 20 november 1805 på Theater an der Wien. Bara några dagar tidigare hade Napoleons trupper besatt Wien, och många av Beethovens supportrar hade flytt staden. Det blev bara tre föreställningar. (En andra version kom 1806). Beethoven själv kallade då operan Leonore. (Därav namnet Leonore-ouvertyrerna.)

Den tredje och slutliga versionen kom 1814 - Fidelio, med den nykomponerade Fidelio-ouvertyren. Det är den versionen som vanligen spelas numera.

Nåja - till 200-årsminnet 2005 spelades Fidelio i ursprungsversionen igen på Theater an der Wien. Den spelades in av österrikiska radion och NRK Alltid Klassisk sände den 28 juni. Spännande att höra, och det var musikaliskt en fin föreställning, dirigerad av Bertrand de Billy. Camilla Nylund sjöng Leonore. Operan inleddes med Leonore-ouvertyr nr 2.

Dagen efter direktsände France Musique en konsertversion av den vanliga Fidelio från Théâtre du Châtelet, Paris under ledning av Myung-Whun Chung. En stjärnspäckad trio sjöng Karita Mattila, Ben Heppner och Matti Salminen. Helt lysande! Det tyckte också några kritiker jag hittat, länk nedan.



Feu d’artifice vocal - Une Leonore incendiaire/Vokalt fyrverkeri - en Leonere som tänder (lite taffligt översatt).

Jag blev besviken när Karita Mattila var sjuk inför matinéen på the Met den 1 april, så jag är oerhört glad att ha fått lyssna på denna föreställning från Paris. (En annan sak är ju att det var på denna Met-matinée som vår egen Erika Sunnegårdh fick göra sin bejublade debut.)

I detta konsertframförande spelade man Leonore-ouvertyr nr 3 mellan scenerna i andra akten. Det tror jag man slutat med vid scenframföranden numera, men här spelades den alltså. Ett magnifikt musikstycke - men lite malplacerat. Precis när Leonore befriat sin man i fängelsehålan och man ska bege sig upp till fängelsets gård för den glädjerika slutscenen passar det inte riktigt in med 15 minuters orkestermusik, tycker jag.

Det finländska inslaget i Paris var markant - tre av huvudrollerna kommer från Finland: Karita Mattila, Matti Salminen, Juha Uusitalo (boven i dramat: Don Pizarro)

Marzelline - hon som förälskar sig i Fidelio/Leonora - var Henriette Bonde-Hansen från Danmark.

Också Leonore i Wien-föreställningen, Camilla Nylund, kommer från Finland.

Fågelskådare - fiskmåsar

Jag är sedan några veckor fågelskådare - dock av mer begränsat slag. Jag har bott i min våning i årtionden, och för första gången har en fiskmås parkerat sig på skorstenen framför min balkong/mitt vardagsrum, mitt i synfältet, dag och natt. Ibland får den sällskap. Det började för några veckor sedan. Det skränade våldsamt och intensivt, det har lugnat ner sig nu.

Förklaringen är de tre måsungarna som nu finns på vår lilla innergård, en något egendomlig plats för måsungar kan man tycka. När någon går över gården till garagenedgången blir det liv på måsen, som skränande störtdyker och flyger över huvudet på den passerande.

Måsungarna lär bli flygfärdiga om några veckor. (Uppdatering 29 juni: måsarna försvunna - det var väl att förvänta att det intressanta skådespelet utanför mitt fönster skulle ta slut en dag.)