Nu har jag två gånger på kort tid fått mig påpekat att opera är en död konstart eller en konstart i fara. Sånt gör förstås en gammal operabög mycket harmsen. Påståendena kommer från mycket framstående, bildade och kultiverade personligheter, men kanske inte särskilt intresserade av klassisk musik i allmänhet eller opera i synnerhet.
Om jag kontrar med att det just byggts nya operahus i Göteborg, Helsingfors och Köpenhamn, samt att ett nytt snart öppnar i Oslo, får jag till svar att det inte är någon jätteproduktion av nya operor. Det är möjligt att det stämmer - eller också kanske det inte märks så mycket i medierna.
I lördags hörde jag i alla fall - via Internet - en utsändning från Houston Grand Opera av 'World Premiere' på Mark Adamos Lysistrata. Den sändes ut via National Public Radio. De sänder ut en opera i veckan. Deras 'program listing for 2005' finns här:
http://www.npr.org/programs/worldofopera/programlistings/
Då ser jag att de 2005 sänder ut 5 (fem) operor skrivna på 2000-talet. Och detta alltså i USA som inte har något offentligt ekonomiskt stöd till vare sig operahusen eller till National Public Radio. Även från Europas operahus kommer nyskrivna verk som sänds i radio (och kan avlyssnas via Internet). Jag håller koll, rättare sagt en kompis (som inte kan spela in via Internet) vill ha alla nyheter. Så jag spelar in, även om jag inte lyssnar på allt. BBC Radio 3 sände t ex i oktober ut en ny opera The Bitter Tears of Petra von Kant från English National Opera. Också i Köpenhamn spelas det många nya operor som alla sänds i Danmarks Radio. (Mer än i Sverige, tror jag.)
Stendött verkar det i alla fall inte - men jag vill därmed inte utesluta att det möjligen ligger något i vad de påstår. Man läser ju ofta att den 'klassiska musiken' är i fara - ungdomen numera har andra musikintressen.
Men när jag som tonåring började gå på Operan i början av 1950-talet, inte kryllade det av ungdomar på Operan på den tiden heller.
måndag, november 21, 2005
söndag, november 20, 2005
Bloggforum 3
På lördagen var det Bloggforum 3. Det började i svinottan (enl min åsikt) dvs kl 10 - jag lyssnade på Jyri Engeström, en ung finländsk kille som på elegant engelska (US-version) talade om "Blogginlägg som sociala objekt"
http://www.zengestrom.com/
Jag har varit på alla tre bloggforum; vad som slog mig denna gång var att det var så många tjejer bland deltagarna. Själv var jag nog äldst.
Sen hörde jag Paneldebatten : Media — Håller bloggar på att äta upp media, eller äter media upp bloggarna?
http://www.zengestrom.com/
Jag har varit på alla tre bloggforum; vad som slog mig denna gång var att det var så många tjejer bland deltagarna. Själv var jag nog äldst.
Sen hörde jag Paneldebatten : Media — Håller bloggar på att äta upp media, eller äter media upp bloggarna?
- Sigge Eklund (www.bloggportalen.se)
- Isobel Hadley-Kamptz (http://isobelsverkstad.blogspot.com )
- Helle Klein (http://www.aftonbladet.se/blogg/klein/ ) och
- Elin Sandström från DN På Stan (http://www.dn.se/pastan )
satt i panelen. Intressanta inlägg, även om frågan nog inte blev besvarad.
Det som intresserade mig mest var paneldebatten Copyright eller kopifajt? — Hur påverkas bloggar av upphovsrättslagen?
- Oscar Swarz och
- Rasmus Fleischer var två i panelen.
http://swartz.typepad.com/texplorer/
http://www.copyriot.blogspot.com/
Ytterligare två i panelen - för mig hittills okända: Simon Winter ( http://infontology.typepad.com/ )och Eric Wahlforss ( http://eric.wahlforss.com ) - två spännande bekantskaper. Ämnet har intresserat mig länge, och jag följer debatten noga. Debatten var synnerligen givande.
Sen blev det Elverket för en fin och avslappnad avslutning med några av inledarna.
Ännu en som gett sig in i debatten om upphovsrättslagstiftningen (dock inte på Bloggforum) är Stig-Björn Ljungren ( http://www.opinion2002.nu/ )
Brännvinsadvokatyr blir ett respektabelt yrke Till att börja med är detta med
jakten på fildelare och kopieringar en del av "juridifieringen" av samhället,
att vi ser mer och mer av jurister som springer runt och stämmer varandra, det
blir en business i sig att försörja sig med hjälp av lagar och förordningar. Det
är brännvinsadvokatyr upphöjt till en näringslivsbransch.
Utmärkt dräpande formulerat! Vad som väckt honom:
Idag på Kungliga Biblioteket vägrades jag av upphovsrättsliga skäl att få
SSU:s handlingsprogram från 1967 kopierat.
I torsdags var jag på ett Timbromöte - också på Elverket. Jag hade lite e-postkontakt med Johnny Munkhammar under EMU-kampanjen och följer hans blogg även om jag inte lusläser eller håller med om allt han skriver. Han hade lanseringsmöte på sin nya bok European Dawn.
http://www.munkhammar.org/
Jag gick dit också för att det skulle bli en debatt mellan Johnny Munkhammar och Mark Leonard, som kom till Stockholm bara för detta. Det är hans sett att se på och beskriva den Europeiska Unionen som jag tycker är så bra och insiktsfull, även om det nog kan finnas invändningar mot en del han skriver i boken. Mer om honom skrev jag i oktober.
Man kan se en 11 minuter lång intervju med Mark Leonard i Agenda Europa (SVT1) den 6 november - inslaget börjar drygt 8 minuter in i programmet.
http://svt.se/svt/road/Classic/shared/mediacenter/index.jsp?d=43856&a=481323
söndag, november 13, 2005
Pastor Green - och 'The End of Gay Culture'
Pastor Green - två olika synsätt! - och 'The End of Gay Culture - and the future of gay life'
På DN-debatt den 11 november skriver Jonas Gardell "Att likna bögar vid cancer är uppmaning till hatmord". Läs hela debattartikeln här:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=486039&previousRenderType=2
I Expressen skriver journalisten NICLAS ERICSSON - som själv är homosexuell: Gör inte Green till martyr, Gardell! - om Green fälls blir han en martyr i homofobins tecken: "Själv är jag övertygad om att Åke Greens syfte med sin predikan var att få ett genombrott i media för sitt homofoba budskap. Åtalet för hets mot folkgrupp tjänar hans syften och enligt tidningsintervjuer är Åke Green mycket nöjd med all uppmärksamheten."
Han avslutar sitt inlägg: "Men till skillnad från Gardell och många andra är jag inte säker på att något är vunnet med att straffbelägga fördomar - hur vidriga och destruktiva de än är. Det handlar inte om yttrandefrihet som någon högre princip. Jag tror helt enkelt att fördomar måste bemötas om de ska kunna utplånas.
Den allt avgörande domen över Åke Green fattas nämligen inte i högsta domstolen utan av svenska folket. Därför säger jag: Låt inte rättegången mot Åke Green bli en pr-seger för homofober världen över. Låt den i stället bli en skampåle över denne man som hånar de grundvärderingar vårat demokratiska samhället bygger på. Det är det straff Åke Green förtjänar."
Läs hela inlägget här:
http://expressen.se/index.jsp?d=1180&a=469390
Jag tenderar till Niclas Ericssons synsätt.
Andrew Sullivan - (öppet gay journalist i Washington och bloggare) - har skrivit en lång artikel i The New Republic om "The End of Gay Culture And The Future of Gay Life" - han beskriver visserligen hur han upplever skeendet i USA, men jag tror mycket gäller också för oss i Europa. Han betraktar det hela med utgångspunkt för vad som skett i Provincetown på Östkusten, ett samlingsplats på somrarna för bögar och lesbianer.
"These changes did not feel like a revolution. They felt merely like small, if critical, steps in an inexorable evolution toward the end of a distinctive gay culture. For what has happened to Provincetown this past decade, as with gay America as a whole, has been less like a political revolution from above than a social transformation from below. There is no single gay identity anymore, let alone a single look or style or culture."
----
"In fact, it is beginning to dawn on many that the very concept of gay culture may one day disappear altogether. By that, I do not mean that homosexual men and lesbians will not exist--or that they won't create a community of sorts and a culture that sets them in some ways apart. I mean simply that what encompasses gay culture itself will expand into such a diverse set of subcultures that "gayness" alone will cease to tell you very much about any individual. The distinction between gay and straight culture will become so blurred, so fractured, and so intermingled that it may become more helpful not to examine them separately at all.
For many in the gay world, this is both a triumph and a threat. It is a triumph because it is what we always dreamed of: a world in which being gay is a nonissue among our families, friends, and neighbors. But it is a threat in the way that all loss is a threat. For many of us who grew up fighting a world of now-inconceivable silence and shame, distinctive gayness became an integral part of who we are. It helped define us not only to the world but also to ourselves. Letting that go is as hard as it is liberating, as saddening as it is invigorating."
Det är en lång artikel, men högst läsvärd och tankeväckande, tycker jag. Hela artikeln kan du läsa här:
http://www.andrewsullivan.com/main_article.php?artnum=20051101
På DN-debatt den 11 november skriver Jonas Gardell "Att likna bögar vid cancer är uppmaning till hatmord". Läs hela debattartikeln här:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=486039&previousRenderType=2
I Expressen skriver journalisten NICLAS ERICSSON - som själv är homosexuell: Gör inte Green till martyr, Gardell! - om Green fälls blir han en martyr i homofobins tecken: "Själv är jag övertygad om att Åke Greens syfte med sin predikan var att få ett genombrott i media för sitt homofoba budskap. Åtalet för hets mot folkgrupp tjänar hans syften och enligt tidningsintervjuer är Åke Green mycket nöjd med all uppmärksamheten."
Han avslutar sitt inlägg: "Men till skillnad från Gardell och många andra är jag inte säker på att något är vunnet med att straffbelägga fördomar - hur vidriga och destruktiva de än är. Det handlar inte om yttrandefrihet som någon högre princip. Jag tror helt enkelt att fördomar måste bemötas om de ska kunna utplånas.
Den allt avgörande domen över Åke Green fattas nämligen inte i högsta domstolen utan av svenska folket. Därför säger jag: Låt inte rättegången mot Åke Green bli en pr-seger för homofober världen över. Låt den i stället bli en skampåle över denne man som hånar de grundvärderingar vårat demokratiska samhället bygger på. Det är det straff Åke Green förtjänar."
Läs hela inlägget här:
http://expressen.se/index.jsp?d=1180&a=469390
Jag tenderar till Niclas Ericssons synsätt.
Andrew Sullivan - (öppet gay journalist i Washington och bloggare) - har skrivit en lång artikel i The New Republic om "The End of Gay Culture And The Future of Gay Life" - han beskriver visserligen hur han upplever skeendet i USA, men jag tror mycket gäller också för oss i Europa. Han betraktar det hela med utgångspunkt för vad som skett i Provincetown på Östkusten, ett samlingsplats på somrarna för bögar och lesbianer.
"These changes did not feel like a revolution. They felt merely like small, if critical, steps in an inexorable evolution toward the end of a distinctive gay culture. For what has happened to Provincetown this past decade, as with gay America as a whole, has been less like a political revolution from above than a social transformation from below. There is no single gay identity anymore, let alone a single look or style or culture."
----
"In fact, it is beginning to dawn on many that the very concept of gay culture may one day disappear altogether. By that, I do not mean that homosexual men and lesbians will not exist--or that they won't create a community of sorts and a culture that sets them in some ways apart. I mean simply that what encompasses gay culture itself will expand into such a diverse set of subcultures that "gayness" alone will cease to tell you very much about any individual. The distinction between gay and straight culture will become so blurred, so fractured, and so intermingled that it may become more helpful not to examine them separately at all.
For many in the gay world, this is both a triumph and a threat. It is a triumph because it is what we always dreamed of: a world in which being gay is a nonissue among our families, friends, and neighbors. But it is a threat in the way that all loss is a threat. For many of us who grew up fighting a world of now-inconceivable silence and shame, distinctive gayness became an integral part of who we are. It helped define us not only to the world but also to ourselves. Letting that go is as hard as it is liberating, as saddening as it is invigorating."
Det är en lång artikel, men högst läsvärd och tankeväckande, tycker jag. Hela artikeln kan du läsa här:
http://www.andrewsullivan.com/main_article.php?artnum=20051101
söndag, november 06, 2005
Wiener Staatsoper - 50 år
I går - 5 november - sändes live i Radio Österreich hela festkonserten på Wienoperan med anledning av att det var 50 år sedan operahuset återinvigdes efter andra världskriget. Operahuset bombades sönder och samman under de sista krigsmånaderna. Man spelade avsnitt ur de verk som sändes de första dagarna då. Fidelio, Don Juan, Rosenkavaljeren, Aida, Mästersångarna i Nürnberg och Die Frau ohne Schatten - med nuets stora sångare: Thomas Hampson, Soile Isokoski, Edita Gruberova, Violeta Urmana, Bryn Terfel, Deborah Polaski - för att bara nämna några. Dirigenter var Seiji Ozawa - den nuvarande musikchefen, Franz Welser-Möst, Christian Thielemann, Daniele Gatti och Zubin Mehta.
Samt några högtidstal förstås. Det som gjorde starkast intryck på mig var det tal som operachefen Ioan Holender höll. Han erinrade bland annat om några tidigare skeden i operahusets historia, och om några uppföranden av Beethovens Fidelio. En gång var det 1938 precis efter det att Österrike upphört som självständig stat. Hedersgäst den gången var den preussiske statspresidenten Herman Göring. Nästa festföreställning av Fidelio var den 6 oktober 1945 då operan åter öppnades i Theater an der Wien.
Sen blev det Fidelio som öppnade det återinvigda operahuset den 5 november 1955. Då stod Karl Böhm på dirigentpulten. Utan att nämna hans namn erinrade Holender att då var den snabba glömskan rådande. Han erinrade om att 1938 dirigenter, musiker och sångare tvingades bort från operan när nazisterna kom till makten i Österrike. Han erinrade oss om att Karl Böhm år 1945 var den sista operachefen i det Wien som var del av tyska riket. En dirigent som då utan anmaning höjde den högra armen när han trädde in på dirigentpulten, något som ingen tvingade honom att göra. Det gjorde bara den som ville.
En nyttig liten historielektion. Det hela avlyssnat via webbradio.
http://oe1.orf.at/programm/20051105190000.html http://www.staatsoper.at/Content.Node2/home/news/12595.php
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
