I går - 5 november - sändes live i Radio Österreich hela festkonserten på Wienoperan med anledning av att det var 50 år sedan operahuset återinvigdes efter andra världskriget. Operahuset bombades sönder och samman under de sista krigsmånaderna. Man spelade avsnitt ur de verk som sändes de första dagarna då. Fidelio, Don Juan, Rosenkavaljeren, Aida, Mästersångarna i Nürnberg och Die Frau ohne Schatten - med nuets stora sångare: Thomas Hampson, Soile Isokoski, Edita Gruberova, Violeta Urmana, Bryn Terfel, Deborah Polaski - för att bara nämna några. Dirigenter var Seiji Ozawa - den nuvarande musikchefen, Franz Welser-Möst, Christian Thielemann, Daniele Gatti och Zubin Mehta.
Samt några högtidstal förstås. Det som gjorde starkast intryck på mig var det tal som operachefen Ioan Holender höll. Han erinrade bland annat om några tidigare skeden i operahusets historia, och om några uppföranden av Beethovens Fidelio. En gång var det 1938 precis efter det att Österrike upphört som självständig stat. Hedersgäst den gången var den preussiske statspresidenten Herman Göring. Nästa festföreställning av Fidelio var den 6 oktober 1945 då operan åter öppnades i Theater an der Wien.
Sen blev det Fidelio som öppnade det återinvigda operahuset den 5 november 1955. Då stod Karl Böhm på dirigentpulten. Utan att nämna hans namn erinrade Holender att då var den snabba glömskan rådande. Han erinrade om att 1938 dirigenter, musiker och sångare tvingades bort från operan när nazisterna kom till makten i Österrike. Han erinrade oss om att Karl Böhm år 1945 var den sista operachefen i det Wien som var del av tyska riket. En dirigent som då utan anmaning höjde den högra armen när han trädde in på dirigentpulten, något som ingen tvingade honom att göra. Det gjorde bara den som ville.
En nyttig liten historielektion. Det hela avlyssnat via webbradio.
http://oe1.orf.at/programm/20051105190000.html http://www.staatsoper.at/Content.Node2/home/news/12595.php
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar