För den som inte vet så pågår där varje år från slutet av juli till slutet av augusti festspelen i det Festspielhaus som Wagner själv lät bygga enligt sina idéer. Där framförs bara Wagners verk från Den flygande holländaren och framåt. Åskådarrummet är byggt som en antik grekisk amphiteater och rymmer 1974 platser i 30 rader. Inga bekväma fåtöljer utan fällstolar med ryggstöd utan karmar. Golvet är ett trägolv.
Orkesterdiket är nedsänkt under scenen och publiken ser varken dirigent eller orkester. Detta ger den unika akustiken som Festspelhuset är så berömt för. Och det märktes verkligen när ljuset släcktes, sorlet från publiken dog bort och musiken började.
Årets stora händelse var nyuppsättningen av Nibelungens Ring - den som Lars von Trier skulle regisserat. Så det blev den 80-årige Tankred Dorst i stället. Blandat mottagande av uppsättningen, den ansågs nog inte allt för nydanande. I stället var det dirigenten Christian Thielemann som fick lovorden - den här Ringen kommer nog att hågkommas som Thielemanns Ring mer än som regissörens.
Vi var ett 15-tal personer från Svenska Wagner-Sällskapet som var där - plus de två stipendiaterna som Sällskapet utsett: Linus Börjesson, baryton och Rickard Söderberg, tenor. Några av oss reste tillsammans under överinseende av vår reseledare Roger Wallén, som också såg till att vi hade några trevliga middagar tillsammans på de restauranger som festspelspubliken och artister frekventerar: Die Eule, Lohmühle och Weihenstephan, t ex
Årets svenska Wagner-stipendiater på Festspelhusets balkong. Linus till vänster och Richard till höger
Själv bodde jag på ett (dyrt) konferenshotell - många andra svenskar och festspelsdeltagare också. Hotellet var byggt 1992, modernt och tjusigt men utan någon särskild atmosfär. Jag hade turen att kunna se Festspelhuset från mitt hotellrum.
Hotellet serverade frukost-lunch ända till 13.30, så efter en tur på stan kunde man äta en rejäl lunch vid ett-tiden. Sen upp på rummet att vila inför föreställningarna som börjar kl 16. De långa operorna alltså, de har två pauser om vardera en timme, och brukar vara slut efter kl 22. De kortare operorna, Den flygande holländaren och Rhenguldet börjar kl 18 och spelas utan paus (drygt 2½ timme).
På förmiddagen varje föreställningsdag kan man gå och höra föredrag om aftonens opera. Det är två föreläsare som konkurrerar. Jag gick på dem som hölls av Stefan Mickisch som också är en förnämlig pianist. Han talar och spelar i 90 minuter, på tyska med lokal accent (tror jag). Jag förstod trots allt rätt mycket och gillar hans sätt att förklara verken med utgångspunkt i Wagners musik. Han nämnde inte med ett ord något om uppsättningarna. Det var fullsatt i den stora salen i den evangeliska kyrkans församlingssal. Kostar 10€ men medlemmar i något av de internationella Wagner-Sällskapen behöver bara betala 8€ om man visar upp sitt medlemskort.
Vädret i Bayreuth: När vi kom hade temperaturen sjunkit 10 grader och låg på 20-25 grader. Ibland regnade det. Med tanke på att det inte finns luftkonditionering i Festspelshuset kanske man hade tur. Men att sitta ute på kvällarna efter föreställningarna var inte att tänka på.
Föreställningarna
Vi såg tyvärr inte Nibelungens Ring, utan Den flygande holländeren i en uppsättning som nog spelas sista året, Tristan och Isolde i uppsättningen från förra året och Parsifal i en uppsättning som spelas för tredje året.
I stället för en ilsken ringsignal kallas publiken in med fanfarer från festpelhuset balkong med musik hämtad från den akt som kommer.
Musikaliskt var det lysande - orkester och kör är makalösa. Precis som jag väntat mig efter att ha hört de första föreställningarna via Webbradio hemma (i mycket fin ljudkvalitet). Men det är något speciellt magiskt att sitta i denna salong, även om det är rätt obekvämt.
Särskilt Nina Stemme som Isolde - det tog andan ur mig, även om jag såg hennes Isolde i Stockholm. Det tyckte resten av publiken också. När hon kom in för sitt applådtack efter föreställningen reste sig hela publiken och jublade och stampade i golvet - med trägolvet i festspelshuset blir det ett mäktigt åskbuller. Applåderna varade i 20 minuter.
Av uppsättningarna var Den flygande holländaren den mest spännande. Tristan och Isolde däremot - i Christoph Marthalers uppsättning - var rätt trist. Tacksamt nog drogs den annars skarpa belysningen ned under andra aktens långa duett, annars svarade vad man såg inte alls mot den starkt känslomättade musiken och sången. Inte bara Nina Stemme var lysande, så även Robert Dean Smith - i modern blå kavaj och grå brallor. Hans stora kraftprov i tredje akten gjorde han med alla röstresurser i behåll.
Parsifal var nog den mest pretentiösa smörja jag någonsin sett. Den påminde mig om någon happening på 1960-talet, ful och full av diverse infall vars sammanhang med Wagners verk syntes mig väldigt avlägsen. Då hjälper det inte att regissören Christoph Schlingensief upprepade gånger förklarat att han verkligen tar Parsifal på allvar. ("Und man muß das endlich mal zur Kenntnis nehmen, daß ich die Arbeit sehr ernstgenommen habe.") Efter föreställningens slut kom det kraftiga bu-rop från en stor del av publiken - innan sångarna kom in, då vändes det i kraftiga applåder.
Nu måste det sägas att det är blandade uppfattningar om denna uppsättning, som man t ex kan läsa i The Guardian: "Christoph Schlingensief's Parsifal is a production like no other. Schlingensief takes the most sacred of Wagner's works and replaces the austerity and reverence of previous productions here with a teeming mix of images, video projections, performance art - and blood."
A production like no other, det kan man i alla fall instämma i.
Här är en bra sammanställning med bilder och recensioner Klicka här!
