Jag kanske minns fel, men på 1950-talet var det väl på Palmsöndagen som man gav Parsifal på Kungliga Teatern? Långfredagen var 'Ingen föreställning'. (Premiären på Götz Friedrichs iscensättning var dock på Långfredagen, men det var först på 1990-talet.)
Några andra funderingar kring hennes kolumn:
Jag minns också att man inte applåderade efter första akten, däremot efter de två andra akterna. Jag minns också att publiken var, om inte sorgklädd, så i alla fall 'mörka kläder'. Huruvida det var 'påbjudet' eller ej vet jag inte. Var det verkligen så även på 1970-talet - 'sorgklädd' publik?
Kundry: Jag minns inte heller att jag läst att man - som Camilla Lundberg gör - benämner Kundry 'judinna'. Kanske var hon det, hon fanns ju i alla fall i Jerusalem när Jesus dog. Men jag tycker inte jag stött på att hon skulle kallas 'judinna' tidigare. Och dessutom syfilitisk judinna, står det.
Hade hon smittat Amfortas med syfilis? Det tycker jag mig känna igen från en del Wagner-skribenter. Men är det övertygande? Har f.ö. Amfortas typiska syfilissyndrom? Mer troligt verkar det att han var sårad i sina 'intima' delar - sår som inte vill läka.
Hon skriver också att tredje akten (med anledning av framförandet i Berwaldhallen) skulle vara en lång långfredagsgudstjänst. (Där Jevgenij Nikitin som Amfortas var något av det bästa jag hört på länge.) Något bissart. För mig är Parsifal teater med magnifik musik - det fordrar en egen utläggning, kommer kanske.
Hon torgför också åsikter om 'skränande judiska folkmassor' - dvs de dramatiska körsatserna i Bachs passioner. 'De som utgör biblens och Bachs klockrent antisemitiska hatpropaganda'. Det här är också ståndpunkter som jag då och då ser framföras. (Hon menar väl Nya Testamentet?)
Jag är inte religiös och inte så bibelsprängd, men jag tycker här är Camilla Lundberg något överdriven i sitt nit att hitta antisemitiska budskap.
Jag vill inte bagatellisera Wagner och antisemitismen - men det finns väl olika sätt att förhålla sig till detta. Nedan ett exempel på förhållningssätt:
Harry Kupfer i programboken för Parsifal, Staatsoper Berlin Parsifal 1977 och idag /1992. (Harry Kupfers förra uppsättning av Parsifal var på samma scen, då alltså i Berlin DDR. För den som inte vet har Harry Kupfer också iscensatt Den flygande Holländaren och Nibelungens Ring i Bayreuth som visats i svensk TV.)
----
Ser ni antisemitiska drag i Parsifal?
Inte alls. Wagner var visserligen antisemit i många uttalanden, men bara i publicistiska, ibland också i privata, uttalanden. Men jag vägrar att överföra denna hållning på tolkningen av hans verk. Naturligtvis förstår jag - mot bakgrund av de fasansfulla erfarenheterna på 1900-talet - om man söker rötter till antisemitism också i Wagners verk. Men jag kan inte finna antisemitism i Parsifal-musiken. Jag hittar heller ingen antisemitism i verkets dramaturgi.
----
(Fri översättning OR)
Camilla Lundbergs kolumn kan du läsa här. Men de har mildrat rubriken på nätet. I papperstidningen står : "Wagners perverterade Jesusopera borde vara en magstark historia i rättrogna kristna kretsar."
