Jag var på den andra föreställningen (torsdag 20 september). TV var där och filmade, något som de gjorde ytterst diskret. Det störde i stort sett inte alls där jag satt.
Musikaliskt lysande. Katarina Dalayman hade tappat rösten, så hon bara agerade på scenen. Sjöng gjorde Rachel Tovey, en ung engelsk sopran. Helt lysande med en varm stämma och en kraftfull höjd. Hon sjöng - för första gången sas det - från Kungliga logen, längst fram till höger på första raden, ovanför orkesterdiket. Om jag förstod saken rätt har hon varit med i repetitionerna. Varför hon inte fick stå på scenen kanske hade att göra med att TV-inspelningen - bara en gissning.
Av de övriga sångarna var Hans-Peter König som Hagen helt suverän. Han sjunger också rollen i Bayreuth i den nya Ring-uppsättningen där. Och vi känner honom både från Rhenguldet och Valkyrian i Stockholm. Här hade han alltså en större roll, praktfull uppenbarelse, skådespel och sång. Men alla sjöng och agerade bra, och Hovkapellet under Gregor Bühl spelade fantastiskt fint.
Vad var det som gjorde att upplevelsen bitvis var rätt splittrad. Jo - filmerna - allt i svart-vitt. Lyriskt beskrivet i programbladet, men det blev inte roligare för det. Väldigt påträngande och störande, tycker jag.
I första scenen med nornorna visades en dansfilm - något värre pekoral har jag inte sett sen jag såg Vindhäxorna dansa på 1970-talet.
I nästa scen fick vi oss till livs bilder från de tidigare verken, lite ströfilmer från Valkyrian minns jag. Rätt absurt. Väldigt svårt att försöka koncentrera sig på vad sångarna faktiskt sjöng och gjorde.
Hela andra akten var helt fri från filmer, och den var den absolut starkaste med kören också i toppform. Slutscenens hämdtrio var magnifikt isande gjord.
I början av tredje akten fick vi oss sen till livs bilder från Rhen. Själva floden och de branta stränderna omkring med skog och borgar. Jag tror inte filmen var så lång så vi fick se samma sekvenser flera gånger, jag såg samma borg minst tre gånger om jag minns rätt. Det blev lite för mycket av det goda.
I själva slutscenen är det två filmsekvenser - och här var det faktiskt både motiverat och fint gjort. Men ändå blev det för mig lite fel och sorgligt. Den första sekvensen visar Rhendöttrarna. När Brünnhilde kastar ringen i Rhen lyser ringen på handen på en av dem. Det är bara det att filmen - så jag uppfattade det - visade de Rhendöttrar som gjorde rollerna tidigare. Woglinde sjöngs och spelades då av Hilde Leidland. Hon avled efter en tids sjukdom i slutet av juli i år. Det var lite vemodigt att se.
Den enda filmsekvens som gjorde starkt intryck på mig var den sista när man ser Wotans ansikte (i Terje Stensvolds gestalt) med en tår sakta trillande ner för kinden. Sen brinner bilden upp. Det visade vad verket handlar om: Gudaskymning, alltså Götterdämmerung. Och inte Ragnarök som verket kallas på svenska.
(Foto Mats Bäcker, från Operans hemsida)
Det var i alla fall bättre än i en iscensättning av Tristan och Isolde jag såg på Bastiljoperan för några år sedan. Där var det en jättevideo som visades hela tiden - med en extra handling fast turligt nog var det långa sekvenser med bara hav och vågor som rullade in mot stranden. Här på Operan slapp man ju filmerna i flera scener. Videofilmer är något som regissörerna upptäckt, och det får vi nog leva med tills de tröttnar.
Ett annat infall som verkar vara en specialitet hos Staffan Valdermar Holm: Sjuksköterskor i sjuksköterskeuniformer.
Redan för några år sedan hade han en svärm sjuksköterskor i uppsättningen av Janaceks Den sluga lilla räven. Helt omotiverat enligt min mening.
Nu fanns de med som hjälpare till Gutrune, som tydligen, liksom brodern Gunther, var handikappade. De gick båda med käpp. Ett säkert genialt infall hos regissören som i alla fall inte störde så mycket - båda spelade och sjöng toppenfint.
Men sjuksköterskorna var för mig lika överflödiga här som i Den sluga lilla räven.
Tycker ArmchairConductor
