I måndags var jag på premiären på Teatro Real i Madrid av Alban Bergs opera från 1935 – Lulu. Det var en uppsättning i samarbete med Covent Garden-operan i London, som spelade verket i juni i år. Agneta Eichenholz var Lulu både i London och Madrid. Helt lysande, sångligt och dramatiskt.
Uppsättningens regissör var Chistof Loy. Det var en högst ‘minimalistisk’ uppsättning. En vägg som bakgrund och en stol som enda föremål på scenen.
Det blev mycket gripande – men om man inte hade ett rätt bra grepp om vad operan handlade om – och handlingen är något komplicerad – så hjälpte inte regin mycket.
Och en del av premiärpubliken i Madrid tyckte nog det var rätt tråkigt. När tredje akten började hade minst en tredjedel av parkettpubliken gått hem.
Dirigent i London var Antonio Pappano, men i Madrid hade man engarerat Eliahu Inbal – nog mer känd som symfonidirigent. Tydligen hade det varit viss friktion mellan sångare och orkester å ena sidan och dirigenten å den andra. Själv tyckte jag dock det lät fint på premiären. Jag kanske inte kan operan tillräckligt för att märka när det gnisslar.
Lulu och grevinnan Geschwitz (Jennifer Larmore). Precis innan Lulu mördas i London av Jack the Ripper, sjunger Geschwitz att hon ska resa tillbaka till Tyskland och skriva in sig på ett universitet och studera juridik – hon måste kämpa för kvinnans rättigheter:
Ich lasse mich immatrikulieren. Ich muss für Frauenrechte kämpfen. Jurisprudenz studieren.
Sen sticker Jack kniven i henne också och operan slutar.
