Elisabeth Söderström 1927 – 2009

En av de sopraner som betytt mycket för mig sedan min ungdom  på 1950-talet var Elisabeth Söderström. Nu är hon borta. Susanna i Figaros bröllop, Mimì i La Bohème, Micaela i Carmen, för att bara nämna några roller som jag minns från den tiden.

Så mycket Verdi tror jag inte hon sjöng, men jag minns faktiskt La Traviata. Det var inga glansfulla sluttoner i Sempre libera, men i de övriga akterna var det fint och gripande. Hon sjöng nog inte Violetta så många gånger.

Sen kom Janaceks Testamentet (som Affären Makropulos kallades då) – och senare de övriga Janacek-rollerna.

I Rosenkavaljeren tror jag att det på Stockholmsoperan började med Fältmarskalkinnan, sedan också Octavian.

Jag minns också med glädje en kortvarig Wagnerutflykt på Stockholmsoperan Eva i Mästersångarna i Nürnberg som hon sjöng i några föreställningar 1962 (en föreställning radiosändes).'

Allt sjunget på svenska, som man gjorde då.  Elisabeth Söderströms textning var glasklar. Ingen textmaskin behövdes.

Men vad jag inte sett live är hennes Grevinna i Capriccio. Denna Straussroll gjorde hon i Glyndebourne. Det finns en TV-inspelninng av BBC från 1976 som sänts i svensk TV. Andra i den inspelningen är Kerstin Meyer och Håkan Hagegård. (Den verkar inte ha kommit ut på kommersiell video eller DVD.)

Något för SVT1 eller SVT2 att reprissända – eller varför inte Rosenkavaljeren från Stockholmsoperan – den måste finnas i SVTs arkiv. Dirigent är en ung och slank Leif Segerstam (om jag minns rätt).

Ur Capriccio har jag bara slutscenen på en CD-inspelning, där hon också sjunger Vier letzte Lieder.

Här har jag hittat några videoklipp från YouTube:

 

 

 

The Guardian har en fin dödsruna, skriven av Alan Blyth )(en känd kritiker, som själv avled 2007

Fotot högst upp: Elisabeth Söderström, seen on BBC television in 1969. Photograph: Reg Wilson/Rex Features –från The Guardian.

Lulu i Madrid

I måndags var jag på premiären på  Teatro Real i Madrid av Alban Bergs opera från 1935 – Lulu. Det var en uppsättning i samarbete med Covent Garden-operan i London, som spelade verket i juni i år.  Agneta Eichenholz var Lulu både i London och Madrid.  Helt lysande, sångligt och dramatiskt.

Uppsättningens regissör var Chistof Loy.  Det var en högst ‘minimalistisk’ uppsättning.  En vägg som bakgrund och en stol som enda föremål på scenen.

Det blev mycket gripande – men om man inte hade ett rätt bra grepp om vad operan handlade om – och handlingen är något komplicerad – så hjälpte inte regin mycket.

Och en del av premiärpubliken i Madrid tyckte nog det var rätt tråkigt. När tredje akten började hade minst en tredjedel av parkettpubliken gått hem.

Dirigent i London var Antonio Pappano, men i Madrid hade man engarerat Eliahu Inbal – nog mer känd som symfonidirigent. Tydligen hade det varit viss friktion mellan sångare och orkester å ena sidan och dirigenten å den andra. Själv tyckte jag dock det lät fint på premiären. Jag kanske inte kan operan tillräckligt för att märka när det gnisslar.

 

Lulu och grevinnan Geschwitz (Jennifer Larmore). Precis innan Lulu mördas i London av Jack the Ripper, sjunger Geschwitz att hon ska resa tillbaka till Tyskland och skriva in sig på ett universitet och studera juridik – hon måste kämpa för kvinnans rättigheter:

Ich lasse mich immatrikulieren. Ich muss für Frauenrechte kämpfen. Jurisprudenz studieren.

 Sen sticker Jack kniven i henne också och operan slutar.

 

Stonewall 40 years – I was there

Or almost. I arrived in New York City in the early morning of Sunday June 29, 1969 together with four friends (Larserik, Michael, Carl-Thomas and his boyfriend). We stayed at the 42nd Street YMCA. 

In the hot afternoon I went for a shower. I met a guy there, John, and we went back to my cabin. He did not himself  live at the Y, but a few blocks away, and he invited us for drinks to his apartment where we had a magnificient view of Manhattan. He told us of the incidents in the Village on Friday night.

We went down there in the evening. There were still crowds outside the Stonewall Inn in Christopher Street.  We stayed in the area with lots of people going around. We came back the following night, still large crowds in front of Stonewall.

As one observer writes: “There was something in the air, freedom a long time overdue, and we're going to fight for it. It took different forms, but the bottom line was, we weren't going to go away. And we didn't.”

We did not know then that  this was one of the decisive events in Gay History, the memory of which is celebrated in many countries – where it is at all possible.

We then flew to San Francisco – THE gay city at the time – at the end of The Flower Power epoch  but a decade or more before AIDS. I landed up in Berkeley on 4th of July, and I have a few photos from there.

Visa fullständigt album

Then to Los Angeles. There I met Walter’s mother. We had coffee together, as you can see.

Walter and I shared my flat in Stockholm when he was a student here 1961-1963.  He later became a professor at Smith College, a distinguished women’s college in Massachusetts. (His obituary stresses his Catholicism – something that did not manifest itself during his Stockholm years, and only hints at his being gay – something that was definitely part of his way of life. He liked Sweden, except for it’s bright summer nights: ruinous for cruising he used to say.)

Then back to New York, where we could stay in a flat on the Upper West Side thanks to friends we had met in San Francisco, and spent a week-and at Fire Island toghether with John (from YMCA)  and other friends. We stayed in New York when the first manned moon landing took place.

It was quite an eventful summer.

 

Min röst till Piratpariet i EU-valet

För ett år sedan – 15 juni precis innan FRA-omröstningen - skrev jag om min oro inför den massavlyssning som FRA – lagen innebär. Mina farhågor besannades – lagen röstades igenom. Sen kom Ipred och snart kommer datalagringsdirektivet.

I dag skriver Isobel Hadley-Kamptz på ledarplats i Expressen precis vad jag tänker. Jag måste citera lite:

För ett knappt år sedan visste jag inte om jag någonsin kunde tänka mig att rösta igen. Det var dagen efter att riksdagen beslutat att göra statliga kopior på medborgarnas hela digitala liv. Alla utom en av de riksdagsledamöter som i vanliga fall talade vackert om frihet och integritet tryckte snällt på rätt knapp när husse viftade. ----Det gör fortfarande ont. Sedan har det fortsatt. Vi hånades av en statsminister som sade att alla skulle glömma debaclet över sommaren, över hösten, ja i alla fall till nästa val. Under våren har vi fått Ipred och snart kommer datalagringsdirektivet där operatörerna tvingas lagra alla telefonsamtal, mejl, sms, mms, all internettrafik.

Precis så känner jag. Hon kryssade andranamnet på Piratpartiets lista Amelia Andersdotter. Själv kryssade jag förstanamnet Christian Engström.

Andra som på ett klart och tydligt sätt tagit ställning är Henrik Alexandersson – HAX och Oscar Swartz.  Läs gärna också  författaren Lars Gustafsson som också förklarar varför han lägger sin röst på Piratpartiet.

Fler inlägg kan den intresserade hitta i Min blogglista i högerspalten. Också Le Figaro skriver om piratpartiet, för den som läser franska. (Tipstack till  Anaïs.)

För den som måste rösta vänster och tycker dessa frågor är viktiga kan kryssa Erik Josefsson på Vänsterpartiets lista. Här kan man se en film från SVT-Play med honom.

 

Spader Dam på Stockholmsoperan

I lördags 16 maj var det premiär på Spader Dam på Stockholmsoperan. Jag var inte där, för jag satt hemma och lyssnade på direktsändningen i Sveriges Radio P2. Men jag var på föreställningen den 22 maj och blev mycket imponerad av både icensättningen av Dmitri Bertman, som satte upp Eugen Onegin för några år sedan, och av det musikaliska. 

Operans hemsida har en liten film från uppsättningen.

Klicka för större bild

Spader Dam är en av mina favoritoperor. Det tycker inte alla. En av mina bänkkompisar tyckte det var rätt långt. Sångarna var genomgående bra till lysande – men det blir nog ett lyft i höst när Herman ska sjungas av Alexandrs Antonenko och Lisa av Inessa Galante.  Greve Tomskij sjungs – och spelas – då åter av Marcus Jupither.

Bilder från Kungliga Operans hemsida

Cecilia Bartoli i Stockholm

En vecka efter den högromantiska konserten med Renée Fleming och Orchstre de Paris under Christoph Eschenbach var det dags för nytt storsångarbesök i Stockholms Konserthus. Denna gång med Ceclilia Bartoli och Orchestra La Scintilla. En liten orkester från Zürich som spelar på originalinstrument från början av 1800-talet. I många av numren fanns vackra solopassager för olika instrument, inkl en liten harpa.

Cecilia Bartoli var i högform och sjöng underbart med sin vackra, men inte alltför stora röst. Höjdpunkterna var nog Rossiniariorna från Askungen, Semiramis och Otello. Underbar frasering och uttrycksfullhet i sången – och hon var på strålande glatt humör, först i en bländvit, sedan i en röd klänning. Båda med långt släp som höll på att fastna en gång när hon gjorde sorti.

Det var alltså ett  Malibran - program som framfördes. Publiken var i extas och vi fick tre extranummer – bl a ett av Manuel García (Maria Malibrans far) där hon själv hanterade kastanjetter.

Nu dröjer det ända till september, då kommer Anna Netrebko och Massimo Giordano.

Wieland Wagner’s 1965 Bayreuth Ring – rare rehearsal footage

Här hos Mostly Opera hittar man spännande små videor från repetionerna – bl a med Birgit Nilsson, Theo Adam, Wolfgang Windgassen, Leonie Rysanekt, James King, Martti Talvela m fl

Klicka här för Ringen-delarna. (Det verkar bara komma ljud från vänster kanal.)

Kommer ursprungligen från Ringburg på YouTube.

Renée Fleming i Stockholm

På fredagkvällen den 15 maj var det en toppenkonsert i mitt abonnemang på Konserthuset i Stockholm

Orchestre de Paris gästspelade. En fransk orkester, men bara tyska verk spelades. Dirigent var Christoph Eschenbach

Det började med slutscenen ur  Capriccio av Richard Strauss. Helt lysande, och som extranummer fick vi höra Zueignung och Morgen – två av Strauss mest älskade sånger för sopran och orkester. Man tappade andan.

 Foto: Andrew Eccles/Decca

Här är det på Youtube – ett långt avsnitt, från Parisoperan, tror jag.

Jag har själv bara sett Renée Fleming live för många år sedan. Det var i Berlinfilharmonikernas nyårskonsert 1992 med Claudio Abbado som dirigent. Verk av Richard Strauss och den avslutades med Slutscenen ur Rosenkavaljeren med Fredrika von Stade som Octavian och Kathleen Battle som Sophie. Den utannonserade Fältmarskalkinnan Cheryl Studer ställde in och en ung, då rätt okänd amerikansk sopran Renée Fleming hoppade in.

Efter pausen Bruckners Symfoni nr 9.  Storartat spelat – även om mitt intryck var att Bruckner-klangen lät lite annorlunda än jag är van vid från Filharmonikerna eller Radiosymfonikerna.

Så här tyckte Dagens Nyheter