Spader Dam på Stockholmsoperan

I lördags 16 maj var det premiär på Spader Dam på Stockholmsoperan. Jag var inte där, för jag satt hemma och lyssnade på direktsändningen i Sveriges Radio P2. Men jag var på föreställningen den 22 maj och blev mycket imponerad av både icensättningen av Dmitri Bertman, som satte upp Eugen Onegin för några år sedan, och av det musikaliska. 

Operans hemsida har en liten film från uppsättningen.

Klicka för större bild

Spader Dam är en av mina favoritoperor. Det tycker inte alla. En av mina bänkkompisar tyckte det var rätt långt. Sångarna var genomgående bra till lysande – men det blir nog ett lyft i höst när Herman ska sjungas av Alexandrs Antonenko och Lisa av Inessa Galante.  Greve Tomskij sjungs – och spelas – då åter av Marcus Jupither.

Bilder från Kungliga Operans hemsida

Cecilia Bartoli i Stockholm

En vecka efter den högromantiska konserten med Renée Fleming och Orchstre de Paris under Christoph Eschenbach var det dags för nytt storsångarbesök i Stockholms Konserthus. Denna gång med Ceclilia Bartoli och Orchestra La Scintilla. En liten orkester från Zürich som spelar på originalinstrument från början av 1800-talet. I många av numren fanns vackra solopassager för olika instrument, inkl en liten harpa.

Cecilia Bartoli var i högform och sjöng underbart med sin vackra, men inte alltför stora röst. Höjdpunkterna var nog Rossiniariorna från Askungen, Semiramis och Otello. Underbar frasering och uttrycksfullhet i sången – och hon var på strålande glatt humör, först i en bländvit, sedan i en röd klänning. Båda med långt släp som höll på att fastna en gång när hon gjorde sorti.

Det var alltså ett  Malibran - program som framfördes. Publiken var i extas och vi fick tre extranummer – bl a ett av Manuel García (Maria Malibrans far) där hon själv hanterade kastanjetter.

Nu dröjer det ända till september, då kommer Anna Netrebko och Massimo Giordano.

Wieland Wagner’s 1965 Bayreuth Ring – rare rehearsal footage

Här hos Mostly Opera hittar man spännande små videor från repetionerna – bl a med Birgit Nilsson, Theo Adam, Wolfgang Windgassen, Leonie Rysanekt, James King, Martti Talvela m fl

Klicka här för Ringen-delarna. (Det verkar bara komma ljud från vänster kanal.)

Kommer ursprungligen från Ringburg på YouTube.

Renée Fleming i Stockholm

På fredagkvällen den 15 maj var det en toppenkonsert i mitt abonnemang på Konserthuset i Stockholm

Orchestre de Paris gästspelade. En fransk orkester, men bara tyska verk spelades. Dirigent var Christoph Eschenbach

Det började med slutscenen ur  Capriccio av Richard Strauss. Helt lysande, och som extranummer fick vi höra Zueignung och Morgen – två av Strauss mest älskade sånger för sopran och orkester. Man tappade andan.

 Foto: Andrew Eccles/Decca

Här är det på Youtube – ett långt avsnitt, från Parisoperan, tror jag.

Jag har själv bara sett Renée Fleming live för många år sedan. Det var i Berlinfilharmonikernas nyårskonsert 1992 med Claudio Abbado som dirigent. Verk av Richard Strauss och den avslutades med Slutscenen ur Rosenkavaljeren med Fredrika von Stade som Octavian och Kathleen Battle som Sophie. Den utannonserade Fältmarskalkinnan Cheryl Studer ställde in och en ung, då rätt okänd amerikansk sopran Renée Fleming hoppade in.

Efter pausen Bruckners Symfoni nr 9.  Storartat spelat – även om mitt intryck var att Bruckner-klangen lät lite annorlunda än jag är van vid från Filharmonikerna eller Radiosymfonikerna.

Så här tyckte Dagens Nyheter

Bayreuth 2008

Så kom jag än en gång till Wagnerfestspelen i Bayreuth. Denna gång tillsammans med Richard Nordberg från Svenska WagnerSällskapets styrelse och årets två stipendiater Michaela von Koch och Susanna Sundberg.

Stipendiaterna på Festspelshusets balkong

(Klicka på bilderna om du vill se dem i större storlek)

Jag bodde på samma svindyra hotell som förra gången (Arvena). Frukostmatsalen var öppen till kl 13.30, så det gick att få sig lunch där. Innan vila före föreställningarna, som alla började kl 16.00 (och slutade efter 22 med timslånga pauser som vanligt). I lobbyn på hotellet fanns en dator för gästerna med internet. Ville man ansluta sig på rummet gick det bra med W-lan, men det kostade 10 € i timmen (det brukar vara gratis i Sverige och Danmark, vad jag hittills erfarit).

Jag reste iväg dagen efter den regniga Prideparaden i Stockholm, och kunde i hotellobbyn läsa om Oscar Swartz gerilla-performance mot FRA. Jag stötte själv på Oscar vid Slussen. Kolla här

Första dagen i Bayreuth var jag på ett 'Einführungsvortrag' till kvällens verk: Mästersångarna i Nürnberg. Denna gång av Detlev Eisinger, helt annorlunda stil än den andre föreläsaren Stefan Mickisch (som jag hörde förra gången). Föreläsningen höll på i nästan två timmar med en halvdan högtalaranläggning; musikexempel på flygel förstås. Han hade några synpunkter om raderna i slutet av verket, där Hans Sachs, och sen alla personerna och kören på scenen sjunger:

"zerging in Dunst das heil'ge röm'sche Reich, uns bliebe gleich die heil'ge deutsche Kunst!"

Alltså: även om den politiska enheten 'det heliga romerska riket' (som då var den officiella beteckningen på det dåvarande tyska området) förgick, så hade vi kvar vår 'heliga tyska konst'. Vilket, om jag förstod saken rätt, mildrar det nationalistiska draget som så många reagerat mot, och som utnyttjades under nazitiden.

Kvällens förställning var alltså Mästersångarna i Nürnberg, andra året av Katarina Wagners iscensättning. Själv uppfattade jag det som en händelserik och kul happening, som framfördes till text och musik av Richard Wagner. Härligt musikaliskt, även om huvudpersonen Hans Sachs (Franz Hawlata ) tappade rösten i sista scenen - kanske för han tvingades kedjeröka cigaretter på scenen nästan hela tiden (inte alls ovanligt att Sachs inte håller hela operan ut; också på andra scener förekommer det, t ex Stockholmsoperan, på The Met och nu senast på Wien-operan där Falk Struckmann kraxade till i slutet, hörde jag på radiosändingen från premiären i januari i år).

Lysande var Klaus Florian Vogt som Walter von Stoltzing och Michel Volle som Beckmesser. Michaela Kaune som Eva verkade väldigt återhållsam och undanskuffad (men när jag lyssnar på radiosändningen från första föreställningen lyser hon verkligen till). Kraftiga bravorop för musikanterna efter sista akten. Utom för Franz Hawlata sin blev utbuad. Kraftiga burop för Katarina Wagner, som också visade sig - jag hörde där inga bravo, minsann.

På tisdagen visades Festspelshuset för stipendiaterna, och vi kunde komma med. Först en inledning där vi satt i salongen. Tyvärr var högtalaranläggningen dålig, så inledarna var svåra att uppfatta, även om jag förstod deras tyska. Det talade om festspelens historia och dess nuvarande organisation. Hur man engagerar solister, kör och orkester, t ex. Orkestermusikerna kommer ju från olika opera- och symfoniorkestrar från hela Tyskland, och återkommer år från år. Detta är ju en av anledningarna till att festspelen hålls från slutet av juli till slutet av augusti.

Vi fick inte se scenutrymmet eftersom man höll på att bygga om för kvällens föreställning. Men vi fick gå ner i det överbyggda orkesterdiket, med sina 'terrasser' som sänker sig 3,5 meter under scenen. Längst ner sitter bleckblåsarna och slagverken. Vi fick lära oss att det är Siegfried (från tredje akten) , Götterdämmerung och Parsifal som är direkt skrivna och orkestrerade för detta orkesterdike. De föregående verken framfördes först i sedvanliga operahus. Detta gör uppgiften för dirigenten i Bayreuth lite svårare, orkestern måste balanseras helt annorlunda här.

Så här ser bänkraderna ut. Ryggstöd av trä, tunn stoppning på stolsitsen och trägolv.

ArmchairConductor himself fick prova att sitta på dirigentpulten - häftigt. Richard tog bilden.

Tisdagens föreställning var Tristan und Isolde, samma uppsättning som 2006 återkom efter ett års uppehåll. Denna gång med Iréne Theorin som Isolde - en värdig uppföljare till Nina Stemme. Iréne Theorins sluttoner i Liebestod - 'höchste Lust' - sjunget piano, var nog något av de bästa jag hört. Stort jubel också i publiken. Dagen efter hade Iréne Theorin 'Signierstunde' i en av bokhandlarna. Lång kö hela timmen av folk som ville ha en signatur av henne på sitt program eller på ett rollfoto.

Kö i bokhandeln, Iréne Theorin har Signierstunde

Vi från Svenska WagnerSällskapet hade nöjet att få träffa henne efter onsdagens föreställning på restaurang Weihenstephan, då hon berättade om hur det är att vara i Bayreuth. Hon har varit där i flera år, men första året i en stor huvudroll. Iréne Theorin är ju svenska, och var Sällskapets stipendiat 1994. Hennes huvudscen är Köpenhamnsoperan, och hon är Brünnhilde i DVD-inspelningen av The Copenhagen Ring på Decca.

ArmchairConductor himself, Iréne, Richard och Susanna

Bland publiken fanns också våra stipendiaters rektor och vår blivande operachef i Stockholm Birgitta Svendén - hon gjorde 45 framträdanden i Bayreuth 1983-1999.

Birgitta Svendén och stipendiaterna. Hon samtalar just med Richard

Den sista föreställningen vi såg var Parsifal, årets nyinscenering signerad Stefan Herheim och dirigerad av Daniele Gatti. Många var väldigt entusiastiska över inscensättningen. Själv var jag måttligt road. Det var alldeles för mycket liv och rörelse på scenen, massor av statister, som hade allehanda hyss för sig. Riktigt dåligt var det i slutet av akt 2 när Klingsor uppenbarar sig. Gissa vad man då får se? Jo ett jättelikt hakkors i taket och uniformerade SS-män som marscherade på scenen. Otroligt taffligt blev det sen när Klingsor skulle svinga spjutet mot Parsifal. Spjutet plockades bort av de som skulle kasta det, och Parsifal plockade upp ett nytt där han stod. (Jag vet inte om det var avsiktligt, eller bara blev lite fel). När sen Parsifal lyfter spjutet, och enligt Wagners anvisningar gör korstecknet med det, föll hakkorset ner på scenen med ett brak och slogs sönder. Soldaterna ramlade omkull.

Själv kan jag nog tänka mig att hellre se en Parsifal-föreställning utan att få en dos av tysk samtidshistoria. Regissören verkar dock vara väldigt upphängd av nazi-tiden. I hans uppsättning av Rhenguldet i Riga för något år sedan var Alberich en SS-figur. Jag tycker konceptet är använt lite väl ofta för att vara genialt. Redan Götz Friedrichs Tannhäuser i Bayreuth några decennier tillbaka körde med marscherande SS-soldater.

Musikaliskt var det lysande, med långsamma tempi från Daniele Gatti. Särskilt Kwangchul Youn som Gurnemanz sjöng underbart vackert och gjorde en stark tolkning. Även Christopher Ventris Parsifal var fin. Synd bara att han var tvungen att uppträda i en kortbyxad blå sjömanskostym som på en pojke. I slutscenen uppträdde han (som vanligen Parsifal gör) i ett vitt nattlinne.

Hur som helst, det är magiskt av sitta i festspelsteatern. Akustiken gör att musiken och sången hörs som man aldrig gör det i andra salonger. Det är dyrt i Bayreuth under festspelssäsongen. Champagnen i serveringarna kostar 11 Euro för ett glas Moët et Chandon. På Bastiljoperan och på operahusen i Berlin räcker det med 9-10 Euro.

Uppdatering 14 augusti: När jag skrev om Parsifal hade jag inte läst några recensioner. Det har jag nu - och de flesta är väldigt positiva.

Här är ett avsnitt ur NYT, som illustrerar vad jag menade ovan: The opera unfolds at Wahnfried, Wagner’s home there, with the prompter’s box turned into the composer’s grave and site of the Holy Grail. A bed, placed center stage, where Parsifal’s mother dies and Kundry fails to seduce our boyish hero, is the locus of more comings and goings than a bedroom in a French farce, and it’s the obvious symbol of birth and death. Gone are the long Wagnerian stretches of inaction. Sets and singers are in constant motion.

I New York Times: här

I Der Spiegel:här

Mitt besök 2006: Bayreuth 2006


Eder ArmchairConductor (som också tagit de flesta bilderna)

Nya operan i Oslo

I går lördag 12 april 2008 invigdes Oslos nya operahus i Bjørvika. NRK sände hela 'Åpningsgallan' i både radio och i TV. Jag hade tänkt lyssna på radiosändningen (via internet) och kollade också in TV-sändningen på NRK Nett-TV i min lilla bärbara dator. Jag hade egentligen bara tänkt titta lite på själva början. Men jag fastnade och såg det hela. Det började kl 20 och slutade lite före midnatt. Den lilla TV-bilden på min bärbara dator var något oskarp, men stereoljudet via mina hörlurar var superbt.

Det började med Kongelig ankomst. Det norska kungaparet och kronprinsparet var förstås på plats. Danmark hade sänt Dronning Margrethe, Island och Finland hade sänt sina presidenter. Sverige var representerat på en nivå lägre, och hade bara förmått sända Kronprinsessan Victoria. Också Tysklands förbundskansler Angela Merkel var gäst.

Den norske kungen förklarade huset öppnat. Sen följde musik- och balettnummer blandat med korta tal av operachefen Bjørn Simensen, Norges finansminister Kristin Halvorsen (från Sosialistisk Venstreparti), och statsminister Jens Stoltenberg.

Några inslag var med en norsk komedienne Ingrid Bjørnov. Henne har jag som svensk aldrig hört talas om, men hon var toppenrolig. Hon verkade vara en publikfavorit i Norge, och publiken jublade. (På Wikpedia ser jag att hon var med i European Song Contest 1984 med Lenge Leve Livet som en del av duon Dollie de Lux.)

Vi fick också se små filmade hälsningar av intendenterna för några av världens operahus: La Scala, The Met, Covent Garden, och från operorna i Sydney och Kapstaden.

En av höjdpunkterna var Fångarnas kör ur Nabucco, som sjöngs av något som i programmet presenterades som Slavekoret. Det introducerades av finansministern. Kören bestod av 450 sångare från firmor som levererat till bygget, byggnadsarbetare och representanter från Norges alla kommuner. Dvs byggslavar och skatteslavar. Det var mäktigt att se.

Kolla videon här

De fortsatte med att i gott humör sjunga Champagnekoret från Flaggermusen (dvs slutet av Läderlappen på svenska).


Efter Jens Stoltenbergs tal kom ett avsnitt ur Porgy and Bess. Den Norske Opera samarbetar med operan i Kapstaden, och sångaren som sjöng Porgy kom därifrån. Bess sjöngs av Nicole Cabell.

Innan numret började trädde operachefen fram och berättade att den sångerska som sjöng Bess vid urpremiären 1935 i New York, Anne Brown, satt i salongen och kamerorna riktades mot henne. Hon är född 1912 i Baltimore. Hon flyttade till Norge 1948 när hon gifte sig med den norske skidhopparen Thorleif Schjelderup (läser jag i Wikipedia). Hon verkade där som sångpedagog. Bland hennes elever fanns Elisabeth Norberg-Schulz och Åsa Kleveland. Det var mycket rörande att se den gamla damen.

Det hela slutade med ett 'collage' ur Den flygande Holländaren. Wagner fick ju inspiration till operan när han med båt flytt från Riga på väg till London, och skeppet fick söka nödhamn på den norska sydkusten. Där sjöng Terje Stensvold, magnifikt som vanligt, och Turid Karlsen.

Den nästan fyra timmar långa sändningen avslutades med bilder av fyrverkeriet i Oslofjorden. Det var en väldigt fin utsändning av ett varierat program.

Bilder från NRK

Allt verkar dock inte frid och fröjd. En planerad uppsättning av ett nytt verk – Jorden runt på 80 dagar – har blivit uppskjutet på obestämd tid. Jag vet inte varför. Och så hotas operan av strejk, läser jag på NRKs nyheter.

Länk till Den norske Opera här

Verdis Don Carlo kommer i höst. Forestillingen settes opp i samarbeid med Royal Opera House, Covent Garden i London og Metropolitan-operaen i New York. Detta kan de nya operahusen göra. Stockholmsoperan klarar inte liknande utbyten, inte minst eftersom scenutrymmet är för gammalmodigt och för litet.

Nu finns det nya operahus i Helsingfors, Göteborg, Köpenhamn och Oslo. Men i Stockholm får vi nog stå ut med vårt fina men opraktiska och gammaldags operahus i minst ett decennium till.

Inte ett ord i söndagens Dagens Nyheter om att det invigts ett nytt operahus i Oslo.

Uppdatering: SvD hade på måndagen en fin artikel med bildspecial. Läs här

Uppdatering 2: DN Kultur hade på tisdagen två artiklar under rubriken Oslagbart, Oslo! Läs här och här


ArmchairConductor