Tillsammans med ett gäng Operabögar var jag på GöteborgsOperan och såg den omtalade föreställningen av Dmitrij Sjostakovitjs Lady Macbeth från Mzensk. Vilken toppen-föreställning! Det var det bästa jag sett på länge, musikaliskt och sceniskt.
Uppsättning var regisserad av Graham Vick och tog tag i en ordentligt på ett sätt som jag sällan varit med om. De starka scenerna med våldtäkter, sex och mord gjordes med stor inlevelse och realism av sångarna, kören och statister.
Gitta-Maria Sjöberg inte bara spelade fantastiskt, hon sjöng också det svåra partiet med underbart fin röst. Hennes svärfar Boris sjöngs av basen Mats Almgren med sin svarta basröst påminde om de stora ryska basarna. Älskaren Sergej Pär Lindskog var också toppen, både sceniskt och sångligt.
Inte minst vill jag framhålla dirigent och orkester. Dirigent på denna föreställning var husets dirigent Finn Rosengren, som tagit över efter Thomas Sanderling. Det var helt makalöst spelat, inte minst de många mellanspelen.
Jag håller inte alls med om den statsfeministiska debatten som startades av Gunilla Brodrej. Det är, enligt min åsikt, lite sorgligt att de synpunkter som där framförs ska gälla för sanningen av journalister i press och TV. De som inte håller med är i underläge när de måste försvara sig.
Kvällen innan hade vi sett Donizettis Lucrezia Borgia. Också det en fin föreställning – men inte med samma starka intensitet som Lady Macbeth från Mzenk. Kanske inte att förvänta av en belcanto-opera. Musikaliskt fin, men uppsättningen av Christof Loy var kanske inte en av hans bästa. Lite trist och ingen som helst fläkt av renässansen.
(Alla bilder från GöteborgsOperans hemsida.)
