ArmchairConductor: Parsifal i Malmö

Jag reste till Malmö för att se Stefan Johanssons iscensättning av Parsifal och höra Leif Segerstam dirigera. Det var en fin föreställning, både sceniskt och musikaliskt. Uppsättningen var som en teater på teatern: "Sommar i början av 1880-talet. En grupp människor med stort intresse för Wagnes arbeten och tankar fördjupar sig i hans sista verk: ett drömspel om en passagerit, en berättelse om hur man blir vuxen och människa." (Ur programhäftet.)

Det var tre olika Parsifal: en ung pojke, en yngling och den vuxne Parsifal (det var han som sjöng hela tiden; från sidan av scenen när ynglingen var i mitten. Först i slutet av andra akten kom han upp på scenen.

Parsifal - ynglingen och den vuxne

"Skillnaden mellan Parsifal i går och Parsifal i dag är att det verk som förr framstod som ett statiskt religiöst oratorium - och som hade en del grumliga rasbiologiska och politiska övertoner - tack vare en allt djärvare teoribildning och nydanande uppsättningar har avmystifierats och formats till en förtätad och spännande historia om mänskliga känslor. 1980- och 1990-talens intresse för librettots (det vill säga gralsriddarnas) påstådda evangelium om antisemitisk rasmässig överlägsenhet har ersatts av ett utforskande av den försonande och kärleksfulla roll som Kundry spelar för att rädda den brynjestinna graalorden från social och intellektuell förtorkning."

Ur Mike Ashmans artikel Parsifal idag i Malmöoperans fina programblad, där också Eva-Britta Ståhl och Axel Englund har skrivit mycket upplysande inlägg.

Amfortas och gralriddare

Jag kanske inte riktigt förstod allt vad regissören velat säga, men uppsättningen som helhet var befriad från alla möjliga extraskeenden som t ex i de två senaste Bayreuth-uppsättningarna och som bara distraherar (åtminstone mig).

Blomsterflickor

Sångligt lysande, framför allt Susanne Resmark som Kundry, men även Thomas Mohr/Parsifal, Anders Larsson/Amfortas och Reinhard Hagen/Gurnemanz. Och härligt orkesterspel under Leif Segerstam. Jag noterade också att det fanns en barnkör med i körerna i första och tredje akten: "Knaben und Jünglige aus der Höhe". I Berlin på Deutsche Oper hörde jag där en riktig 'Knabenchor', men en barnkör är bättre än bara vanliga vuxna sopraner som vi hört i Stockholm och i Bayreuth. Det blir en helt annan känsla när först barnen sjunger och sedan de vuxna.