Parsifal - Wagners perverterade Jesusopera?

Camilla Lundberg har i Påskdagens DN en rätt hätsk kolumn "Wagners perverterade Jesusopera….". Här framför hon sina kända synpunkter på Parsifal.

Jag kanske minns fel, men på 1950-talet var det väl på Palmsöndagen som man gav Parsifal på Kungliga Teatern? Långfredagen var 'Ingen föreställning'. (Premiären på Götz Friedrichs iscensättning var dock på Långfredagen, men det var först på 1990-talet.)

Några andra funderingar kring hennes kolumn:

Jag minns också att man inte applåderade efter första akten, däremot efter de två andra akterna. Jag minns också att publiken var, om inte sorgklädd, så i alla fall 'mörka kläder'. Huruvida det var 'påbjudet' eller ej vet jag inte. Var det verkligen så även på 1970-talet - 'sorgklädd' publik?

Kundry: Jag minns inte heller att jag läst att man - som Camilla Lundberg gör - benämner Kundry 'judinna'. Kanske var hon det, hon fanns ju i alla fall i Jerusalem när Jesus dog. Men jag tycker inte jag stött på att hon skulle kallas 'judinna' tidigare. Och dessutom syfilitisk judinna, står det.

Hade hon smittat Amfortas med syfilis? Det tycker jag mig känna igen från en del Wagner-skribenter. Men är det övertygande? Har f.ö. Amfortas typiska syfilissyndrom? Mer troligt verkar det att han var sårad i sina 'intima' delar - sår som inte vill läka.

Hon skriver också att tredje akten (med anledning av framförandet i Berwaldhallen) skulle vara en lång långfredagsgudstjänst. (Där Jevgenij Nikitin som Amfortas var något av det bästa jag hört på länge.) Något bissart. För mig är Parsifal teater med magnifik musik - det fordrar en egen utläggning, kommer kanske.

Hon torgför också åsikter om 'skränande judiska folkmassor' - dvs de dramatiska körsatserna i Bachs passioner. 'De som utgör biblens och Bachs klockrent antisemitiska hatpropaganda'. Det här är också ståndpunkter som jag då och då ser framföras. (Hon menar väl Nya Testamentet?)

Jag är inte religiös och inte så bibelsprängd, men jag tycker här är Camilla Lundberg något överdriven i sitt nit att hitta antisemitiska budskap.

Jag vill inte bagatellisera Wagner och antisemitismen - men det finns väl olika sätt att förhålla sig till detta. Nedan ett exempel på förhållningssätt:

Harry Kupfer i programboken för Parsifal, Staatsoper Berlin Parsifal 1977 och idag /1992. (Harry Kupfers förra uppsättning av Parsifal var på samma scen, då alltså i Berlin DDR. För den som inte vet har Harry Kupfer också iscensatt Den flygande Holländaren och Nibelungens Ring i Bayreuth som visats i svensk TV.)

----
Ser ni antisemitiska drag i Parsifal?

Inte alls. Wagner var visserligen antisemit i många uttalanden, men bara i publicistiska, ibland också i privata, uttalanden. Men jag vägrar att överföra denna hållning på tolkningen av hans verk. Naturligtvis förstår jag - mot bakgrund av de fasansfulla erfarenheterna på 1900-talet - om man söker rötter till antisemitism också i Wagners verk. Men jag kan inte finna antisemitism i Parsifal-musiken. Jag hittar heller ingen antisemitism i verkets dramaturgi.
----
(Fri översättning OR)

Camilla Lundbergs kolumn kan du läsa här. Men de har mildrat rubriken på nätet. I papperstidningen står : "Wagners perverterade Jesusopera borde vara en magstark historia i rättrogna kristna kretsar."

La Traviata pa Kungliga Operan

Kasper Bech Holten har förlagt handlingen i Stockholmsoperans nyuppsättning av La Traviata till nutid. Han förklarar att Verdi på sin tid insisterade på att den skulle spelas i hans samtid, dvs omkring 1850. Censuren tillät inte detta utan tvingade Verdi att förlägga handlingen 100 år tidigare, dvs tidigt 1700-tal. Så då måste förstås även en iscensättning år 2007 utspelas i samtiden, menar Kasper Bech Holten.

Men för mig är det något som inte stämmer. För mig är det ett för stort mentalt glapp i det jag ser på scenen och det jag hör, nämligen Verdis musik från mitten av 1800-talet.

Det är inte så att jag önskar mig tillbaka till de uppsättningar jag såg när jag var ung på 1950-talet, men detta mode att förlägga operahandlingar till nutid tycker jag inte heller alltid är så lyckat. Just eftersom musiken är så fast förankrad i 1800-talet (i detta fall).

Det är också alldeles för mycket som händer på scenen. Allt troligen i det välvilliga syftet att visa för publiken något som de annars bara får tänka ut själva, t ex Violettas frenetiska och snabba packande av sina väskor i andra scenen innan hon sticker.

Jag blev helt enkelt inte särskild berörd av föreställningen, trots att den var lyckad musikaliskt. Annorlunda var det på Deutsche Oper i Berlin 2003 i en uppsättning av Götz Friedrich (som då hade avlidit några år tidigare) – där blev jag gripen av Violettas öde. Fast ärligt talat minns jag inte under vilken tidsperiod handlingen då var förlagd. Jag måste leta fram programmet. Dirigenten då var Gregor Bühl, som vi nu känner som Wagnerdirigent på Operan här i Stockholm.

Uppdatering maj 2007: Men en bloggare jag råkade läsa tyckte det var ett 'obehagligt bra operadrama'. "Såg den igår kväll och var tämligen oförberedd på knytnäven i magen." Läs mer här.

Till alla mina läsare - God Jul och Gott Nytt År 2007

ArmchairConductor

To all my readers: A Merry Christmas and a Happy New Year 2007

Två pappor - en ovanlig musikvideo

Det här fick jag från min vän Gerhard i Berlin:

hier kommt ein musik-video von einem kleinen jungen, der von seinen 2 vätern singt - ich war total gerührt. Kinderen voor Kinderen song - Two fathers

klicka här: YouTube: Two fathers

Jag kan bara instämma, man blir rörd. Inte minst när den ungdomliga publiken sjunger med.

QX har också lagt ut den, och där läser att det är en inspelning med den 11-årige Terrence vid en välgörenhetskonsert Kinderen voor Kinderen 2004 i Nederländerna. I refrängen stämmer hela barnkören in i hyllningen till papporna. Låten sprids sedan den i somras lades ut på YouTube som en löpeld över Internet och är en av de första barnsångerna om regnbågsfamiljer. På You Tube har sången översatts till engelska så de som inte förstår nederländska kan följa med.

QX klicka här

Operahandlingar på Operans hemsida?

Varför kan inte Operan lägga ut handlingsreferat på sin hemsida?

Det här skrev jag till SvD Synpunkten. Det är en något förkortad version av mejl jag skickat till Kungliga Operan i Stockholm. Först i februari - då fick jag till svar att hemsidan skulle göras om : "Vi skall diskutera detta. Tack för förslaget". Den nya hemsidan finns nu (sämre och rörigare än den tidigare) - utan handlingsreferat. Så jag skrev igen - utan någon som helst reaktion denna gång. Så här skrev jag:

Jag är en gammal operavän, rätt insatt på många olika sätt i operans underbara värld. Det vet mina vänner och bekanta. Därför frågar de mig: finns det på Internet någonstans de kan läsa handlingen i operan de ska se?

Visst finns det - men inte där man väntar sig det. På Kungliga Operans hemsida finns inga handlingsreferat. Många andra operahus ger den servicen, t ex Det Kongelige Teater, Den Norske Opera, The Met och Staatsoper i Berlin. Vore det inte möjligt att lägga ut operahandlingarna på hemsidan? Använd de handlingsreferat som finns i de tryckta programmen. De är framställda i huset, och ev upphovsrättsliga frågor bör kunna lösas. Läsa i programmet är nog bra men man brukar inte riktigt hinna om man köper det först när man kommer till Operan, särskilt inte om man är i sällskap.

För ett tag sedan var det Wagners Siegfried. Lite försmädligt var det att behöva hänvisa till hemsidan för Det Kongelige Teater i Köpenhamn, men där kunde man få handlingen både på danska och på engelska. På Hovkapellets hemsida kunde man faktiskt läsa handlingen på svenska från Wikipedia - men det tror jag gällde bara just Siegfried.

Mitt standardsvar är att hänvisa till The Met som har utmärkta handlingsreferat. (De har uppdaterat sin hemsida och man får gå till 'Archives' för att hitta dem.)

Varför kan inte Kungliga Operan lägga ut operahandlingarna på sin hemsida?

För information lämnar jag här några länkar. Tyvärr har jag ännu inte lärt mig hur man gör för att 'Öppna i nytt fönster' - så det får du göra själv: Högerklicka på musen - sen 'Öppna i nytt fönster'

Kungliga Operan Stockholm

Det Kongelige Teater

Siegfried-handlingen är inte längre aktuell på Det Kongelige Teater (hela uppsättningen av Nibelungens Ring skrotad, så här kommer handlingen till en annan opera där:

Det Kongelige Teater Makropulos Handling

Den Norske Opera

Read the dramatic stories of operas presented at the Met:
The Met stories

The Met stories Siegfried

Staatsoper Berlin Parsifal Stories English

Hovkapellet Siegfriedsignalen

Don Giovanni i Örebro

Med en stjärnspäckad rollbesättning firade Svenska Kammarorkestern Mozarts 250-årsjubileum i denna konsertanta version av Mozarts klassiker

Don Giovanni Peter Mattei
Donna Anna Malin Byström

Donna Elvira Maria Fontosh
Don Ottavio Jonas Degerfeldt
Leporello John Lundgren
Zerlina Lisa Larsson
Masetto Kosma Ranuer
Kommendören Carsten Stabell

Dirigent: Lawrence Renes

Vilken omtumlande upplevelse! Både musikaliskt och 'sceniskt' - lysande sjunget och framfört. Jag vet inte vem som gjort 'regin' - men lyckat var det. Inte alls som ett vanligt konsertant framförande, med solisterna sittande på stolar och som reser sig när det är dags för deras insatser. De spelade verkligen, och kom ut och in från olika håll när de skulle sjunga. Och de var på ett härligt spelhumör. Även om herrarna hade frack och damerna långa aftonklänningar.

Speciellt noterade jag hur Peter Mattei använde sitt hår. Det tror jag han övat på, men bra var det. ALLA solisterna, dirigent, lilla kören och orkestern var toppen. Och vilken lisa det var att slippa det trista restaurangköket på Stockholmsoperan med alla distraherande bifigurer.

Jag noterade också att vi fick hela operan, inklusive två recitativ som ofta stryks. (Donna Elviras efter Katalogarian och Don Ottavios efter Donna Annas stora aria i andra akten.) Sånt gillar jag. Kosma kom bort sig lite i sin lilla aria, men det var bagatellartat (en mindre variant av Erika Sunnegårdhs miss i Fidelio-Abscheulicher på the Met).

Jag hade försökt få med mig några kompisar men inte lyckats. De får skylla sig själva, de gick miste om något enastående.

Det finns några fina bilder i Expressen. Läs mer och kolla bilderna på Gunilla Brodejs blogg i Expressen:

Gunilla Brodrej här

Bayreuth 2006

Så kom jag då äntligen, tack vare Svenska Wagner-Sällskapet, till Bayreuth. Några spridda intryck:

För den som inte vet så pågår där varje år från slutet av juli till slutet av augusti festspelen i det Festspielhaus som Wagner själv lät bygga enligt sina idéer. Där framförs bara Wagners verk från Den flygande holländaren och framåt. Åskådarrummet är byggt som en antik grekisk amphiteater och rymmer 1974 platser i 30 rader. Inga bekväma fåtöljer utan fällstolar med ryggstöd utan karmar. Golvet är ett trägolv.

Orkesterdiket är nedsänkt under scenen och publiken ser varken dirigent eller orkester. Detta ger den unika akustiken som Festspelhuset är så berömt för. Och det märktes verkligen när ljuset släcktes, sorlet från publiken dog bort och musiken började.

Årets stora händelse var nyuppsättningen av Nibelungens Ring - den som Lars von Trier skulle regisserat. Så det blev den 80-årige Tankred Dorst i stället. Blandat mottagande av uppsättningen, den ansågs nog inte allt för nydanande. I stället var det dirigenten Christian Thielemann som fick lovorden - den här Ringen kommer nog att hågkommas som Thielemanns Ring mer än som regissörens.

Vi var ett 15-tal personer från Svenska Wagner-Sällskapet som var där - plus de två stipendiaterna som Sällskapet utsett: Linus Börjesson, baryton och Rickard Söderberg, tenor. Några av oss reste tillsammans under överinseende av vår reseledare Roger Wallén, som också såg till att vi hade några trevliga middagar tillsammans på de restauranger som festspelspubliken och artister frekventerar: Die Eule, Lohmühle och Weihenstephan, t ex

Årets svenska Wagner-stipendiater på Festspelhusets balkong. Linus till vänster och Richard till höger

Själv bodde jag på ett (dyrt) konferenshotell - många andra svenskar och festspelsdeltagare också. Hotellet var byggt 1992, modernt och tjusigt men utan någon särskild atmosfär. Jag hade turen att kunna se Festspelhuset från mitt hotellrum.

Hotellet serverade frukost-lunch ända till 13.30, så efter en tur på stan kunde man äta en rejäl lunch vid ett-tiden. Sen upp på rummet att vila inför föreställningarna som börjar kl 16. De långa operorna alltså, de har två pauser om vardera en timme, och brukar vara slut efter kl 22. De kortare operorna, Den flygande holländaren och Rhenguldet börjar kl 18 och spelas utan paus (drygt 2½ timme).

På förmiddagen varje föreställningsdag kan man gå och höra föredrag om aftonens opera. Det är två föreläsare som konkurrerar. Jag gick på dem som hölls av Stefan Mickisch som också är en förnämlig pianist. Han talar och spelar i 90 minuter, på tyska med lokal accent (tror jag). Jag förstod trots allt rätt mycket och gillar hans sätt att förklara verken med utgångspunkt i Wagners musik. Han nämnde inte med ett ord något om uppsättningarna. Det var fullsatt i den stora salen i den evangeliska kyrkans församlingssal. Kostar 10€ men medlemmar i något av de internationella Wagner-Sällskapen behöver bara betala 8€ om man visar upp sitt medlemskort.

Vädret i Bayreuth: När vi kom hade temperaturen sjunkit 10 grader och låg på 20-25 grader. Ibland regnade det. Med tanke på att det inte finns luftkonditionering i Festspelshuset kanske man hade tur. Men att sitta ute på kvällarna efter föreställningarna var inte att tänka på.


Föreställningarna

Vi såg tyvärr inte Nibelungens Ring, utan Den flygande holländeren i en uppsättning som nog spelas sista året, Tristan och Isolde i uppsättningen från förra året och Parsifal i en uppsättning som spelas för tredje året.

I stället för en ilsken ringsignal kallas publiken in med fanfarer från festpelhuset balkong med musik hämtad från den akt som kommer.

Musikaliskt var det lysande - orkester och kör är makalösa. Precis som jag väntat mig efter att ha hört de första föreställningarna via Webbradio hemma (i mycket fin ljudkvalitet). Men det är något speciellt magiskt att sitta i denna salong, även om det är rätt obekvämt.

Särskilt Nina Stemme som Isolde - det tog andan ur mig, även om jag såg hennes Isolde i Stockholm. Det tyckte resten av publiken också. När hon kom in för sitt applådtack efter föreställningen reste sig hela publiken och jublade och stampade i golvet - med trägolvet i festspelshuset blir det ett mäktigt åskbuller. Applåderna varade i 20 minuter.

Av uppsättningarna var Den flygande holländaren den mest spännande. Tristan och Isolde däremot - i Christoph Marthalers uppsättning - var rätt trist. Tacksamt nog drogs den annars skarpa belysningen ned under andra aktens långa duett, annars svarade vad man såg inte alls mot den starkt känslomättade musiken och sången. Inte bara Nina Stemme var lysande, så även Robert Dean Smith - i modern blå kavaj och grå brallor. Hans stora kraftprov i tredje akten gjorde han med alla röstresurser i behåll.

Parsifal var nog den mest pretentiösa smörja jag någonsin sett. Den påminde mig om någon happening på 1960-talet, ful och full av diverse infall vars sammanhang med Wagners verk syntes mig väldigt avlägsen. Då hjälper det inte att regissören Christoph Schlingensief upprepade gånger förklarat att han verkligen tar Parsifal på allvar. ("Und man muß das endlich mal zur Kenntnis nehmen, daß ich die Arbeit sehr ernstgenommen habe.") Efter föreställningens slut kom det kraftiga bu-rop från en stor del av publiken - innan sångarna kom in, då vändes det i kraftiga applåder.

Nu måste det sägas att det är blandade uppfattningar om denna uppsättning, som man t ex kan läsa i The Guardian: "Christoph Schlingensief's Parsifal is a production like no other. Schlingensief takes the most sacred of Wagner's works and replaces the austerity and reverence of previous productions here with a teeming mix of images, video projections, performance art - and blood."

A production like no other, det kan man i alla fall instämma i.

Läs i The Guardian här

Här är en bra sammanställning med bilder och recensioner Klicka här!

Festspelens hemsida

Berlin - Vadstena - Stockholm - Bayreuth

Tiden flyger iväg. Jag var i Berlin för Gay-Lesbisk Gatufest 15-16 juli och CSD 22 juli - i år i juli på grund av vissa andra evenemang i Tyskland nyligen.

Hemma i tid för öppningsföreställningarna i årets Bayrethfestspel som började den 25 juli. Alla de första föreställningarna radiosänds och det skulle lyssnas på (via Internetradio) och spelas in. Det stora i år var nyuppsättningen av Nibelungens Ring, där dirigenten Christian Thielemann ännu en gång kom i centrum, mer så än föreställningens regissör (vad jag hittillls läst).

Jag missade direktsändningen av Siegfried för då var jag i Vadstena och såg William - operan som handlar om en fiktiv kärlekshistoria mellan William Shakespeare och Christopher Marlowe. En mycket fin upplevelse.

Sen Stockholm Pride och öppningskvällen. Det som gjorde stort intryck på mig, och gladde mig, var gästerna från Riga, Vilnius och Warszawa. På ingen av dessa platser har man kunnat fira Pride fritt på samma sätt som vi kan.

Det gladde mig också att Jan Guillou tog upp detta i sitt invigningstal. Samma dag som 450.000 människor kunde delta i Berlins Prideparad blev deltagarna i Rigas Pridedeltagare jagade på gatorna av homohatare.

Jag var alltså i Berlin den dagen. Min gode vän Gerhard hade arrangerat ett Kiss-in längs paradvägen. I Berlin kommer det uppföras ett minnesmärke över de homosexuella män som förföljdes och mördades i Nazi-Tyskland. Det ska ligga i Tiergarten mitt emot det stora minnesmonumentet över Europas mördade judar, nära Brandenburger Tor. Det har tagit sin idé från detta monument och kommer att bestå av ett betongblock, dock lite snett. I blocket kommer att finnas ett 'titthål' och där ser man två män kyssas.

Precis innan Gerhard skulle hålla ett litet tal inför detta Kiss-in fick jag ett SMS från Jon på QX som berättade om vad som just hände Pridedeltagarna i Riga, och Gerhard tog upp detta, när han också erinrade om vad som hände många homosexuella under nazitiden.

Tyvärr kan jag för första gången inte vara med i årets Prideparad i Stockholm, för på lördagmorgonen reser jag till Wagnerfestspelen i Bayreuth (för första gången). Där ska jag höra Den flygande holländeren, Tristan och Isolde och Parsifal.

Gay-Lesbisk Gatufest

Läs mer om Berlin i QX här

Christopher Street Day Berlin 2006

Läs mer om Prideinvigningen hos QX här.

Beethovens Fidelio i två versioner

Den här veckan råkade jag lyssna på Fidelio, både i ursprungsversionen från 1805 och den reviderade (tredje) versionen från 1814 - den som vanligen spelas. Senast i Götborg i våras (men inte på Stockholmsoperan sedan decennier).

Fidelio skulle kanske kunna sägas vara en queer-opera. Huvudpersonen, Leonore, söker rädda sin man som sedan två år suttit orättvist inspärrad i ett spanskt fängelse. Hon förklär sig till man, kallar sig Fidelio, och får plats som medhjälpare till fängelsets fångvaktare Rocco - vars dotter förälskar sig i den unge mannen……

Den första versionen hade premiär 20 november 1805 på Theater an der Wien. Bara några dagar tidigare hade Napoleons trupper besatt Wien, och många av Beethovens supportrar hade flytt staden. Det blev bara tre föreställningar. (En andra version kom 1806). Beethoven själv kallade då operan Leonore. (Därav namnet Leonore-ouvertyrerna.)

Den tredje och slutliga versionen kom 1814 - Fidelio, med den nykomponerade Fidelio-ouvertyren. Det är den versionen som vanligen spelas numera.

Nåja - till 200-årsminnet 2005 spelades Fidelio i ursprungsversionen igen på Theater an der Wien. Den spelades in av österrikiska radion och NRK Alltid Klassisk sände den 28 juni. Spännande att höra, och det var musikaliskt en fin föreställning, dirigerad av Bertrand de Billy. Camilla Nylund sjöng Leonore. Operan inleddes med Leonore-ouvertyr nr 2.

Dagen efter direktsände France Musique en konsertversion av den vanliga Fidelio från Théâtre du Châtelet, Paris under ledning av Myung-Whun Chung. En stjärnspäckad trio sjöng Karita Mattila, Ben Heppner och Matti Salminen. Helt lysande! Det tyckte också några kritiker jag hittat, länk nedan.



Feu d’artifice vocal - Une Leonore incendiaire/Vokalt fyrverkeri - en Leonere som tänder (lite taffligt översatt).

Jag blev besviken när Karita Mattila var sjuk inför matinéen på the Met den 1 april, så jag är oerhört glad att ha fått lyssna på denna föreställning från Paris. (En annan sak är ju att det var på denna Met-matinée som vår egen Erika Sunnegårdh fick göra sin bejublade debut.)

I detta konsertframförande spelade man Leonore-ouvertyr nr 3 mellan scenerna i andra akten. Det tror jag man slutat med vid scenframföranden numera, men här spelades den alltså. Ett magnifikt musikstycke - men lite malplacerat. Precis när Leonore befriat sin man i fängelsehålan och man ska bege sig upp till fängelsets gård för den glädjerika slutscenen passar det inte riktigt in med 15 minuters orkestermusik, tycker jag.

Det finländska inslaget i Paris var markant - tre av huvudrollerna kommer från Finland: Karita Mattila, Matti Salminen, Juha Uusitalo (boven i dramat: Don Pizarro)

Marzelline - hon som förälskar sig i Fidelio/Leonora - var Henriette Bonde-Hansen från Danmark.

Också Leonore i Wien-föreställningen, Camilla Nylund, kommer från Finland.

Fågelskådare - fiskmåsar

Jag är sedan några veckor fågelskådare - dock av mer begränsat slag. Jag har bott i min våning i årtionden, och för första gången har en fiskmås parkerat sig på skorstenen framför min balkong/mitt vardagsrum, mitt i synfältet, dag och natt. Ibland får den sällskap. Det började för några veckor sedan. Det skränade våldsamt och intensivt, det har lugnat ner sig nu.

Förklaringen är de tre måsungarna som nu finns på vår lilla innergård, en något egendomlig plats för måsungar kan man tycka. När någon går över gården till garagenedgången blir det liv på måsen, som skränande störtdyker och flyger över huvudet på den passerande.

Måsungarna lär bli flygfärdiga om några veckor. (Uppdatering 29 juni: måsarna försvunna - det var väl att förvänta att det intressanta skådespelet utanför mitt fönster skulle ta slut en dag.)

Barenboim föreläser

Just nu på BBC Radio 4 - Daniel Barenboim talare på årets Reith lectures.

Du kan läsa mer på BBC Radio 4s hemsida här. Daniel Barenboim är ju inte bara en förnämlig pianist och dirigent - men också grundare av The West-Eastern Divan orchestra, som består av unga musiker från Israel och arabvärlden.

Jag missade att få in den första föreläsningen som podcast, så jag spelade upp den i realtid och spelade in den.

Otroligt spännande föreläsningar. Han talar i 30 minuter och sen blir det frågor från det mycket kvalificerade auditoriet. Det hela tar en timme.

I den andra föreläsningen tar han upp musik som spelas i hotellhissen och i tv-reklam Barenboim hits out at 'sound of Muzak'

Den tredje föreläsningen hålls i Berlin.

Lecture audio and transcripts will be available after each broadcast. Each lecture will be available as a MP3 download for 7 days after the first broadcast.Lecture 1: 7 April 2006
· In the Beginning was SoundLecture 2: 14 April 2006
· The Neglected SenseLecture 3: 21 April 2006
· The Magic of MusicLecture 4: 28 April 2006
· Meeting in MusicLecture 5: 5 May 2006
· The Power of Music

Läs mer om The Reich lectures här

Latinamerikanska sångare Schmunck och Schrott

I går - torsdag 23 mars - lyssnade jag på Donizettis Maria Stuarda - premiären på en nyuppsättning på Romoperan som RAI Radio 3 direktsände. Men en av mina favoritsopraner Mariella Devia som den olyckliga drottningen. Det var samma version av operan som vi hört i Stockholm denna säsong, nämligen den källkritiska versionen av Anders Wiklund som härstammar från Donizettis autograf från september 1834 i Neapel, den förbjöds på sin tid av censuren efter generalrepetitonen.

Romoperan Maria Stuarda

Den manliga tenorhuvudrollen Roberto Dudely, hertigen av Leicester, sjöngs av en för mig okänd tenor Darío Schmunck.

Lustigt efternamn, särskilt som han stammar från Argentina. En annan ny sångare, också med ett efternamn som börjar på Sch är basen Erwin Schrott. Han kommer från Uruguay (ibland omnäms han som baryton men sjunger många rejäla basroller). Han sjöng huvudrollen vid La Scalas säsongöppning 2003 i Rossinis Moïse et Pharaon och Don Giovanni i Washington som dirigerades av Plácido Domingo, t ex. (I mitt tyska lexikon betyder Schrott - skrot. Men hans röst är minst av allt detta,)

Båda sångarna ser mycket bra ut. Latinamerikanska sångare, med föga latinamerikanska namn.

Hemsida för Darío Schmunck - Klicka här

Lite mer om Erwin Schrott - Klicka här

Valkyrian för 20 år sedan

Nu på tisdag den 28 februari ges Valkyrian på Operan.

Ett lite dystert 20-årsminne. Nu uppmärksammans just att det den 28 februari var 20 år sedan Olof Palme mördades på öppen gata. På Operan gav man den kvällen Valkyrian. (Jag är nästan bombsäker.) Jag tror det var en fredagkväll. Jag var där, satt på 1a raden, tillsammans med två mycket goda vänner som jag några år senare förlorade i AIDS. Jag tappade något viktigt och var tvungen att på lördagförmiddagen bege mig till Operan för att hämta det. (Kan ha varit min plånbok eller mina glasögon!)

Jag minns inte riktigt när jag fick veta att Olof Palme skjutits, men jag tror det var mitt i natten. Då fanns ju inte Internet, och inte hade jag väl kabel-TV heller, så det kunde dröja innan man blev uppdaterad.

Vilket sammanträffande, att man precis 20 år efteråt ska ge Valkyrian denna kväll.

God Jul och Gott Nytt År 2006

Varför opera?

Sök
Knappt har jag frågat om opera är en död konstart förrän det kommer ut en bok Varför opera? där sju regissörer i samtal med Barbara Beyer förklarar varför operan ännu inte är död. Boken är på tyska och i Tagesspiegel den 15 december presenteras den med utdrag från de sju regissörerna. Sieben Regisseure erklären, warum die Oper doch nicht tot ist. De är

• Sebastian Baumgarten (34)
• Andreas Homoki (45)
• Calixto Bieito (42)
• Martin Kusej (44)
• Peter Konwitschny (60)
• Peter Mussbach (56)
• Hans Neuenfels (64)

Regissörerna är alla verksamma främst i Tyskland/Österrike och har en hel del kända/ökända(?) uppsättningar bakom sig. Peter Konwitschny ska f ö sätta upp Mozarts Così fan tutte för Värmlandsoperan nästa år. Boken heter Warum Oper och är sammanställd av Barbara Beyer.

En knagglig snabböversättning av presentationen i Der Tagesspiegel: Sen dess begynnelse befinner sig operan i kris. De gammalmodiga ämnena, den högtidliga formen, otillräckliga sångare, ignoranta regissörer, fåfänga dirigenter, hybrida tolkningar, representationens skräckbild - listan på omöjligheter och förseelser är lång. Ändå tycks intresset för opera obrutet.

Free speech, Gay rights

Det här skrev Andrew Sullivan i sin blogg på Lucia. Han beskriver exempel i Kanada och England, men har uppenbarligen inte hört talas om Pastor Green i Sweden.

http://www.andrewsullivan.com/

Tuesday, December 13, 2005
FREE SPEECH, GAY RIGHTS:

"There is a troubling aspect to the otherwise laudable campaign to provide basic civil and legal equality to gay citizens in this country and around the world. That aspect is the attempt to prevent or even criminalize the expression of hostility to homosexuality, or gay rights, or indeed any other form of anti-gay speech. This is inimical to the principles of freedom on which the campaign for gay rights must rest. For centuries, the First Amendment was the only security for gay people; without freedom of speech, there would have been no gay rights movement. The idea that that movement would now attempt to restrict the rights of our opponents is truly disgraceful. You see it in Canada, and there is a recent grotesque example in England. It seems to me that gay groups need to end their silence about this and rigorously defend the free speech rights of our opponents, as well as their right to practice their religious faith in any way they see fit, and to proselytize within the law as aggressively as they want. We need to defend the free association rights of groups like the St Patrick's Day parade organizers and even the Boy Scouts, however repugnant their views of gay people. Words cannot harm people; in fact, because those in favor of gay equality are telling the truth, we have every incentive to magnify and extend the debate. Silencing opponents is a sign of weakness, doubt and intolerance. Gay groups can and should do better. "

(Min fetstil)

inimical=svenska:fientlig, skadlig

Andrew Sullivan har också skrivit en (lång) artikel om The End of Gay Culture And The Future of Gay Life som jag skrivit om tidigare, där jag också funderat lite kring Pastor Green och hans uttalanden.

Opera - en död konstart ?

Nu har jag två gånger på kort tid fått mig påpekat att opera är en död konstart eller en konstart i fara. Sånt gör förstås en gammal operabög mycket harmsen. Påståendena kommer från mycket framstående, bildade och kultiverade personligheter, men kanske inte särskilt intresserade av klassisk musik i allmänhet eller opera i synnerhet.

Om jag kontrar med att det just byggts nya operahus i Göteborg, Helsingfors och Köpenhamn, samt att ett nytt snart öppnar i Oslo, får jag till svar att det inte är någon jätteproduktion av nya operor. Det är möjligt att det stämmer - eller också kanske det inte märks så mycket i medierna.

I lördags hörde jag i alla fall - via Internet - en utsändning från Houston Grand Opera av 'World Premiere' på Mark Adamos Lysistrata. Den sändes ut via National Public Radio. De sänder ut en opera i veckan. Deras 'program listing for 2005' finns här:

http://www.npr.org/programs/worldofopera/programlistings/


Då ser jag att de 2005 sänder ut 5 (fem) operor skrivna på 2000-talet. Och detta alltså i USA som inte har något offentligt ekonomiskt stöd till vare sig operahusen eller till National Public Radio. Även från Europas operahus kommer nyskrivna verk som sänds i radio (och kan avlyssnas via Internet). Jag håller koll, rättare sagt en kompis (som inte kan spela in via Internet) vill ha alla nyheter. Så jag spelar in, även om jag inte lyssnar på allt. BBC Radio 3 sände t ex i oktober ut en ny opera The Bitter Tears of Petra von Kant från English National Opera. Också i Köpenhamn spelas det många nya operor som alla sänds i Danmarks Radio. (Mer än i Sverige, tror jag.)

Stendött verkar det i alla fall inte - men jag vill därmed inte utesluta att det möjligen ligger något i vad de påstår. Man läser ju ofta att den 'klassiska musiken' är i fara - ungdomen numera har andra musikintressen.

Men när jag som tonåring började gå på Operan i början av 1950-talet, inte kryllade det av ungdomar på Operan på den tiden heller.

Bloggforum 3

På lördagen var det Bloggforum 3. Det började i svinottan (enl min åsikt) dvs kl 10 - jag lyssnade på Jyri Engeström, en ung finländsk kille som på elegant engelska (US-version) talade om "Blogginlägg som sociala objekt"

http://www.zengestrom.com/

Jag har varit på alla tre bloggforum; vad som slog mig denna gång var att det var så många tjejer bland deltagarna. Själv var jag nog äldst.

Sen hörde jag Paneldebatten : Media — Håller bloggar på att äta upp media, eller äter media upp bloggarna?

• Sigge Eklund (www.bloggportalen.se)
• Isobel Hadley-Kamptz (http://isobelsverkstad.blogspot.com )
• Helle Klein (http://www.aftonbladet.se/blogg/klein/ ) och
• Elin Sandström från DN På Stan (http://www.dn.se/pastan )

satt i panelen. Intressanta inlägg, även om frågan nog inte blev besvarad.

Det som intresserade mig mest var paneldebatten Copyright eller kopifajt? — Hur påverkas bloggar av upphovsrättslagen?

• Oscar Swarz och
• Rasmus Fleischer var två i panelen.
  
  http://swartz.typepad.com/texplorer/
  http://www.copyriot.blogspot.com/
  
  

Ytterligare två i panelen - för mig hittills okända: Simon Winter ( http://infontology.typepad.com/ )och Eric Wahlforss ( http://eric.wahlforss.com ) - två spännande bekantskaper. Ämnet har intresserat mig länge, och jag följer debatten noga. Debatten var synnerligen givande.

Sen blev det Elverket för en fin och avslappnad avslutning med några av inledarna.

Ännu en som gett sig in i debatten om upphovsrättslagstiftningen (dock inte på Bloggforum) är Stig-Björn Ljungren ( http://www.opinion2002.nu/ )

Brännvinsadvokatyr blir ett respektabelt yrke Till att börja med är detta med
jakten på fildelare och kopieringar en del av "juridifieringen" av samhället,
att vi ser mer och mer av jurister som springer runt och stämmer varandra, det
blir en business i sig att försörja sig med hjälp av lagar och förordningar. Det
är brännvinsadvokatyr upphöjt till en näringslivsbransch.

Utmärkt dräpande formulerat! Vad som väckt honom:

Idag på Kungliga Biblioteket vägrades jag av upphovsrättsliga skäl att få
SSU:s handlingsprogram från 1967 kopierat.

I torsdags var jag på ett Timbromöte - också på Elverket. Jag hade lite e-postkontakt med Johnny Munkhammar under EMU-kampanjen och följer hans blogg även om jag inte lusläser eller håller med om allt han skriver. Han hade lanseringsmöte på sin nya bok European Dawn.

http://www.munkhammar.org/

Jag gick dit också för att det skulle bli en debatt mellan Johnny Munkhammar och Mark Leonard, som kom till Stockholm bara för detta. Det är hans sett att se på och beskriva den Europeiska Unionen som jag tycker är så bra och insiktsfull, även om det nog kan finnas invändningar mot en del han skriver i boken. Mer om honom skrev jag i oktober.

Man kan se en 11 minuter lång intervju med Mark Leonard i Agenda Europa (SVT1) den 6 november - inslaget börjar drygt 8 minuter in i programmet.

http://svt.se/svt/road/Classic/shared/mediacenter/index.jsp?d=43856&a=481323

www.markleonard.net

Pastor Green - och 'The End of Gay Culture'

Pastor Green - två olika synsätt! - och 'The End of Gay Culture - and the future of gay life'

På DN-debatt den 11 november skriver Jonas Gardell "Att likna bögar vid cancer är uppmaning till hatmord". Läs hela debattartikeln här:

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=486039&previousRenderType=2

I Expressen skriver journalisten NICLAS ERICSSON - som själv är homosexuell: Gör inte Green till martyr, Gardell! - om Green fälls blir han en martyr i homofobins tecken: "Själv är jag övertygad om att Åke Greens syfte med sin predikan var att få ett genombrott i media för sitt homofoba budskap. Åtalet för hets mot folkgrupp tjänar hans syften och enligt tidningsintervjuer är Åke Green mycket nöjd med all uppmärksamheten."

Han avslutar sitt inlägg: "Men till skillnad från Gardell och många andra är jag inte säker på att något är vunnet med att straffbelägga fördomar - hur vidriga och destruktiva de än är. Det handlar inte om yttrandefrihet som någon högre princip. Jag tror helt enkelt att fördomar måste bemötas om de ska kunna utplånas.

Den allt avgörande domen över Åke Green fattas nämligen inte i högsta domstolen utan av svenska folket. Därför säger jag: Låt inte rättegången mot Åke Green bli en pr-seger för homofober världen över. Låt den i stället bli en skampåle över denne man som hånar de grundvärderingar vårat demokratiska samhället bygger på. Det är det straff Åke Green förtjänar."

Läs hela inlägget här:

http://expressen.se/index.jsp?d=1180&a=469390

Jag tenderar till Niclas Ericssons synsätt.

Andrew Sullivan - (öppet gay journalist i Washington och bloggare) - har skrivit en lång artikel i The New Republic om "The End of Gay Culture And The Future of Gay Life" - han beskriver visserligen hur han upplever skeendet i USA, men jag tror mycket gäller också för oss i Europa. Han betraktar det hela med utgångspunkt för vad som skett i Provincetown på Östkusten, ett samlingsplats på somrarna för bögar och lesbianer.

"These changes did not feel like a revolution. They felt merely like small, if critical, steps in an inexorable evolution toward the end of a distinctive gay culture. For what has happened to Provincetown this past decade, as with gay America as a whole, has been less like a political revolution from above than a social transformation from below. There is no single gay identity anymore, let alone a single look or style or culture."
----
"In fact, it is beginning to dawn on many that the very concept of gay culture may one day disappear altogether. By that, I do not mean that homosexual men and lesbians will not exist--or that they won't create a community of sorts and a culture that sets them in some ways apart. I mean simply that what encompasses gay culture itself will expand into such a diverse set of subcultures that "gayness" alone will cease to tell you very much about any individual. The distinction between gay and straight culture will become so blurred, so fractured, and so intermingled that it may become more helpful not to examine them separately at all.

For many in the gay world, this is both a triumph and a threat. It is a triumph because it is what we always dreamed of: a world in which being gay is a nonissue among our families, friends, and neighbors. But it is a threat in the way that all loss is a threat. For many of us who grew up fighting a world of now-inconceivable silence and shame, distinctive gayness became an integral part of who we are. It helped define us not only to the world but also to ourselves. Letting that go is as hard as it is liberating, as saddening as it is invigorating."

Det är en lång artikel, men högst läsvärd och tankeväckande, tycker jag. Hela artikeln kan du läsa här:
http://www.andrewsullivan.com/main_article.php?artnum=20051101

Wiener Staatsoper - 50 år

I går - 5 november - sändes live i Radio Österreich hela festkonserten på Wienoperan med anledning av att det var 50 år sedan operahuset återinvigdes efter andra världskriget. Operahuset bombades sönder och samman under de sista krigsmånaderna.

Man spelade avsnitt ur de verk som sändes de första dagarna då. Fidelio, Don Juan, Rosenkavaljeren, Aida, Mästersångarna i Nürnberg och Die Frau ohne Schatten - med nuets stora sångare: Thomas Hampson, Soile Isokoski, Edita Gruberova, Violeta Urmana, Bryn Terfel, Deborah Polaski - för att bara nämna några. Dirigenter var Seiji Ozawa - den nuvarande musikchefen, Franz Welser-Möst, Christian Thielemann, Daniele Gatti och Zubin Mehta.

Samt några högtidstal förstås. Det som gjorde starkast intryck på mig var det tal som operachefen Ioan Holender höll. Han erinrade bland annat om några tidigare skeden i operahusets historia, och om några uppföranden av Beethovens Fidelio. En gång var det 1938 precis efter det att Österrike upphört som självständig stat. Hedersgäst den gången var den preussiske statspresidenten Herman Göring. Nästa festföreställning av Fidelio var den 6 oktober 1945 då operan åter öppnades i Theater an der Wien.

Sen blev det Fidelio som öppnade det återinvigda operahuset den 5 november 1955. Då stod Karl Böhm på dirigentpulten. Utan att nämna hans namn erinrade Holender att då var den snabba glömskan rådande. Han erinrade om att 1938 dirigenter, musiker och sångare tvingades bort från operan när nazisterna kom till makten i Österrike. Han erinrade oss om att Karl Böhm år 1945 var den sista operachefen i det Wien som var del av tyska riket. En dirigent som då utan anmaning höjde den högra armen när han trädde in på dirigentpulten, något som ingen tvingade honom att göra. Det gjorde bara den som ville.

En nyttig liten historielektion. Det hela avlyssnat via webbradio.

http://oe1.orf.at/programm/20051105190000.html http://www.staatsoper.at/Content.Node2/home/news/12595.php