Renée Fleming i Stockholm

På fredagkvällen den 15 maj var det en toppenkonsert i mitt abonnemang på Konserthuset i Stockholm

Orchestre de Paris gästspelade. En fransk orkester, men bara tyska verk spelades. Dirigent var Christoph Eschenbach

Det började med slutscenen ur  Capriccio av Richard Strauss. Helt lysande, och som extranummer fick vi höra Zueignung och Morgen – två av Strauss mest älskade sånger för sopran och orkester. Man tappade andan.

 Foto: Andrew Eccles/Decca

Här är det på Youtube – ett långt avsnitt, från Parisoperan, tror jag.

Jag har själv bara sett Renée Fleming live för många år sedan. Det var i Berlinfilharmonikernas nyårskonsert 1992 med Claudio Abbado som dirigent. Verk av Richard Strauss och den avslutades med Slutscenen ur Rosenkavaljeren med Fredrika von Stade som Octavian och Kathleen Battle som Sophie. Den utannonserade Fältmarskalkinnan Cheryl Studer ställde in och en ung, då rätt okänd amerikansk sopran Renée Fleming hoppade in.

Efter pausen Bruckners Symfoni nr 9.  Storartat spelat – även om mitt intryck var att Bruckner-klangen lät lite annorlunda än jag är van vid från Filharmonikerna eller Radiosymfonikerna.

Så här tyckte Dagens Nyheter

Bayreuth 2008

Så kom jag än en gång till Wagnerfestspelen i Bayreuth. Denna gång tillsammans med Richard Nordberg från Svenska WagnerSällskapets styrelse och årets två stipendiater Michaela von Koch och Susanna Sundberg.

Stipendiaterna på Festspelshusets balkong

(Klicka på bilderna om du vill se dem i större storlek)

Jag bodde på samma svindyra hotell som förra gången (Arvena). Frukostmatsalen var öppen till kl 13.30, så det gick att få sig lunch där. Innan vila före föreställningarna, som alla började kl 16.00 (och slutade efter 22 med timslånga pauser som vanligt). I lobbyn på hotellet fanns en dator för gästerna med internet. Ville man ansluta sig på rummet gick det bra med W-lan, men det kostade 10 € i timmen (det brukar vara gratis i Sverige och Danmark, vad jag hittills erfarit).

Jag reste iväg dagen efter den regniga Prideparaden i Stockholm, och kunde i hotellobbyn läsa om Oscar Swartz gerilla-performance mot FRA. Jag stötte själv på Oscar vid Slussen. Kolla här

Första dagen i Bayreuth var jag på ett 'Einführungsvortrag' till kvällens verk: Mästersångarna i Nürnberg. Denna gång av Detlev Eisinger, helt annorlunda stil än den andre föreläsaren Stefan Mickisch (som jag hörde förra gången). Föreläsningen höll på i nästan två timmar med en halvdan högtalaranläggning; musikexempel på flygel förstås. Han hade några synpunkter om raderna i slutet av verket, där Hans Sachs, och sen alla personerna och kören på scenen sjunger:

"zerging in Dunst das heil'ge röm'sche Reich, uns bliebe gleich die heil'ge deutsche Kunst!"

Alltså: även om den politiska enheten 'det heliga romerska riket' (som då var den officiella beteckningen på det dåvarande tyska området) förgick, så hade vi kvar vår 'heliga tyska konst'. Vilket, om jag förstod saken rätt, mildrar det nationalistiska draget som så många reagerat mot, och som utnyttjades under nazitiden.

Kvällens förställning var alltså Mästersångarna i Nürnberg, andra året av Katarina Wagners iscensättning. Själv uppfattade jag det som en händelserik och kul happening, som framfördes till text och musik av Richard Wagner. Härligt musikaliskt, även om huvudpersonen Hans Sachs (Franz Hawlata ) tappade rösten i sista scenen - kanske för han tvingades kedjeröka cigaretter på scenen nästan hela tiden (inte alls ovanligt att Sachs inte håller hela operan ut; också på andra scener förekommer det, t ex Stockholmsoperan, på The Met och nu senast på Wien-operan där Falk Struckmann kraxade till i slutet, hörde jag på radiosändingen från premiären i januari i år).

Lysande var Klaus Florian Vogt som Walter von Stoltzing och Michel Volle som Beckmesser. Michaela Kaune som Eva verkade väldigt återhållsam och undanskuffad (men när jag lyssnar på radiosändningen från första föreställningen lyser hon verkligen till). Kraftiga bravorop för musikanterna efter sista akten. Utom för Franz Hawlata sin blev utbuad. Kraftiga burop för Katarina Wagner, som också visade sig - jag hörde där inga bravo, minsann.

På tisdagen visades Festspelshuset för stipendiaterna, och vi kunde komma med. Först en inledning där vi satt i salongen. Tyvärr var högtalaranläggningen dålig, så inledarna var svåra att uppfatta, även om jag förstod deras tyska. Det talade om festspelens historia och dess nuvarande organisation. Hur man engagerar solister, kör och orkester, t ex. Orkestermusikerna kommer ju från olika opera- och symfoniorkestrar från hela Tyskland, och återkommer år från år. Detta är ju en av anledningarna till att festspelen hålls från slutet av juli till slutet av augusti.

Vi fick inte se scenutrymmet eftersom man höll på att bygga om för kvällens föreställning. Men vi fick gå ner i det överbyggda orkesterdiket, med sina 'terrasser' som sänker sig 3,5 meter under scenen. Längst ner sitter bleckblåsarna och slagverken. Vi fick lära oss att det är Siegfried (från tredje akten) , Götterdämmerung och Parsifal som är direkt skrivna och orkestrerade för detta orkesterdike. De föregående verken framfördes först i sedvanliga operahus. Detta gör uppgiften för dirigenten i Bayreuth lite svårare, orkestern måste balanseras helt annorlunda här.

Så här ser bänkraderna ut. Ryggstöd av trä, tunn stoppning på stolsitsen och trägolv.

ArmchairConductor himself fick prova att sitta på dirigentpulten - häftigt. Richard tog bilden.

Tisdagens föreställning var Tristan und Isolde, samma uppsättning som 2006 återkom efter ett års uppehåll. Denna gång med Iréne Theorin som Isolde - en värdig uppföljare till Nina Stemme. Iréne Theorins sluttoner i Liebestod - 'höchste Lust' - sjunget piano, var nog något av de bästa jag hört. Stort jubel också i publiken. Dagen efter hade Iréne Theorin 'Signierstunde' i en av bokhandlarna. Lång kö hela timmen av folk som ville ha en signatur av henne på sitt program eller på ett rollfoto.

Kö i bokhandeln, Iréne Theorin har Signierstunde

Vi från Svenska WagnerSällskapet hade nöjet att få träffa henne efter onsdagens föreställning på restaurang Weihenstephan, då hon berättade om hur det är att vara i Bayreuth. Hon har varit där i flera år, men första året i en stor huvudroll. Iréne Theorin är ju svenska, och var Sällskapets stipendiat 1994. Hennes huvudscen är Köpenhamnsoperan, och hon är Brünnhilde i DVD-inspelningen av The Copenhagen Ring på Decca.

ArmchairConductor himself, Iréne, Richard och Susanna

Bland publiken fanns också våra stipendiaters rektor och vår blivande operachef i Stockholm Birgitta Svendén - hon gjorde 45 framträdanden i Bayreuth 1983-1999.

Birgitta Svendén och stipendiaterna. Hon samtalar just med Richard

Den sista föreställningen vi såg var Parsifal, årets nyinscenering signerad Stefan Herheim och dirigerad av Daniele Gatti. Många var väldigt entusiastiska över inscensättningen. Själv var jag måttligt road. Det var alldeles för mycket liv och rörelse på scenen, massor av statister, som hade allehanda hyss för sig. Riktigt dåligt var det i slutet av akt 2 när Klingsor uppenbarar sig. Gissa vad man då får se? Jo ett jättelikt hakkors i taket och uniformerade SS-män som marscherade på scenen. Otroligt taffligt blev det sen när Klingsor skulle svinga spjutet mot Parsifal. Spjutet plockades bort av de som skulle kasta det, och Parsifal plockade upp ett nytt där han stod. (Jag vet inte om det var avsiktligt, eller bara blev lite fel). När sen Parsifal lyfter spjutet, och enligt Wagners anvisningar gör korstecknet med det, föll hakkorset ner på scenen med ett brak och slogs sönder. Soldaterna ramlade omkull.

Själv kan jag nog tänka mig att hellre se en Parsifal-föreställning utan att få en dos av tysk samtidshistoria. Regissören verkar dock vara väldigt upphängd av nazi-tiden. I hans uppsättning av Rhenguldet i Riga för något år sedan var Alberich en SS-figur. Jag tycker konceptet är använt lite väl ofta för att vara genialt. Redan Götz Friedrichs Tannhäuser i Bayreuth några decennier tillbaka körde med marscherande SS-soldater.

Musikaliskt var det lysande, med långsamma tempi från Daniele Gatti. Särskilt Kwangchul Youn som Gurnemanz sjöng underbart vackert och gjorde en stark tolkning. Även Christopher Ventris Parsifal var fin. Synd bara att han var tvungen att uppträda i en kortbyxad blå sjömanskostym som på en pojke. I slutscenen uppträdde han (som vanligen Parsifal gör) i ett vitt nattlinne.

Hur som helst, det är magiskt av sitta i festspelsteatern. Akustiken gör att musiken och sången hörs som man aldrig gör det i andra salonger. Det är dyrt i Bayreuth under festspelssäsongen. Champagnen i serveringarna kostar 11 Euro för ett glas Moët et Chandon. På Bastiljoperan och på operahusen i Berlin räcker det med 9-10 Euro.

Uppdatering 14 augusti: När jag skrev om Parsifal hade jag inte läst några recensioner. Det har jag nu - och de flesta är väldigt positiva.

Här är ett avsnitt ur NYT, som illustrerar vad jag menade ovan: The opera unfolds at Wahnfried, Wagner’s home there, with the prompter’s box turned into the composer’s grave and site of the Holy Grail. A bed, placed center stage, where Parsifal’s mother dies and Kundry fails to seduce our boyish hero, is the locus of more comings and goings than a bedroom in a French farce, and it’s the obvious symbol of birth and death. Gone are the long Wagnerian stretches of inaction. Sets and singers are in constant motion.

I New York Times: här

I Der Spiegel:här

Mitt besök 2006: Bayreuth 2006


Eder ArmchairConductor (som också tagit de flesta bilderna)

Nej till avlyssning utan brottsmisstanke - inget Stasi i Sverige, tack

Jag trodde vi levde i ett fritt land, med brevhemlighet som ett av de utmärkande dragen. Men så blir det inte längre om regeringen får igenom sin FRA-lag på onsdag morgon den 18 juni. Allt e-postande och Internetanvändande i Sverige kommer att passera FRA:s avlyssning. En sådan inskränkning i våra demokratiska fri- och rättigheter får inte bli verklighet.

Terrorism måste kunna bekämpas med andra medel än att all e-post och internetanvändning granskas. (Även e-post från en svensk till en annan passerar normalt gränsen - så fungerar Internet.) Svensk säkerhet måste kunna värnas även med bibehållen brevhemlighet.

Uppdatering måndag 16 juni: DN Kultur har en artikel Sveriges eget Stasi - Här -som precis visar vad det handlar om. Slutklämmen i artikeln: Som en ödets ironi väntas lagändringarna träda i kraft 2009. Samma år som Tyskland firar 20-årsminnet av DDR:s och Stasis sammanbrott återuppstår mass­övervakningen. Men denna gång i svensk regi.

FRA - Försvarets Radioanstalt är f.ö. en civil myndighet, och har inget med Försvaret att göra, fick jag just reda på i söndagskvällens Rapport.

Det finns många borgerliga ledamöter som inte stöder förslaget, men partipiskan viner. Det behövs fyra borgerliga ledamöter som vill rösta nej. Det kanske blir jobbigt med riksdagsgruppernas ledningar. Men vad säger deras väljare nästa gång det blir val. Ställningstagandet i en sådan här viktig fråga tror jag inte glöms bort.

Läs mer t ex hos Oscar Swartz här eller hos Isobel här

Oscar skriver också i QX: HBT-samhället måste ta strid mot FRA-lagen. Läs här

Om Stoppa FRA-Lagen nu Läs här

Så här skriver Magasinet NEO på sin blogg här "när riksdagen på tisdag avgör huruvida Försvarets Radioanstalt ska få rätt att utan föregående brottsmisstanke avlyssna all internet- och mobiltelefontrafik i Sverige är det parlamentariska läget glasklart. Samtliga borgerliga partiledningar står – av mycket svårbegripliga skäl – bakom förslaget. Men med bara fyra borgerliga ja-röster färre faller förslaget och vi får ha våra sms, mail och telefonsamtal i fred också i framtiden." /Omröstningen sker på onsdag förmiddag./

Nya operan i Oslo

I går lördag 12 april 2008 invigdes Oslos nya operahus i Bjørvika. NRK sände hela 'Åpningsgallan' i både radio och i TV. Jag hade tänkt lyssna på radiosändningen (via internet) och kollade också in TV-sändningen på NRK Nett-TV i min lilla bärbara dator. Jag hade egentligen bara tänkt titta lite på själva början. Men jag fastnade och såg det hela. Det började kl 20 och slutade lite före midnatt. Den lilla TV-bilden på min bärbara dator var något oskarp, men stereoljudet via mina hörlurar var superbt.

Det började med Kongelig ankomst. Det norska kungaparet och kronprinsparet var förstås på plats. Danmark hade sänt Dronning Margrethe, Island och Finland hade sänt sina presidenter. Sverige var representerat på en nivå lägre, och hade bara förmått sända Kronprinsessan Victoria. Också Tysklands förbundskansler Angela Merkel var gäst.

Den norske kungen förklarade huset öppnat. Sen följde musik- och balettnummer blandat med korta tal av operachefen Bjørn Simensen, Norges finansminister Kristin Halvorsen (från Sosialistisk Venstreparti), och statsminister Jens Stoltenberg.

Några inslag var med en norsk komedienne Ingrid Bjørnov. Henne har jag som svensk aldrig hört talas om, men hon var toppenrolig. Hon verkade vara en publikfavorit i Norge, och publiken jublade. (På Wikpedia ser jag att hon var med i European Song Contest 1984 med Lenge Leve Livet som en del av duon Dollie de Lux.)

Vi fick också se små filmade hälsningar av intendenterna för några av världens operahus: La Scala, The Met, Covent Garden, och från operorna i Sydney och Kapstaden.

En av höjdpunkterna var Fångarnas kör ur Nabucco, som sjöngs av något som i programmet presenterades som Slavekoret. Det introducerades av finansministern. Kören bestod av 450 sångare från firmor som levererat till bygget, byggnadsarbetare och representanter från Norges alla kommuner. Dvs byggslavar och skatteslavar. Det var mäktigt att se.

Kolla videon här

De fortsatte med att i gott humör sjunga Champagnekoret från Flaggermusen (dvs slutet av Läderlappen på svenska).


Efter Jens Stoltenbergs tal kom ett avsnitt ur Porgy and Bess. Den Norske Opera samarbetar med operan i Kapstaden, och sångaren som sjöng Porgy kom därifrån. Bess sjöngs av Nicole Cabell.

Innan numret började trädde operachefen fram och berättade att den sångerska som sjöng Bess vid urpremiären 1935 i New York, Anne Brown, satt i salongen och kamerorna riktades mot henne. Hon är född 1912 i Baltimore. Hon flyttade till Norge 1948 när hon gifte sig med den norske skidhopparen Thorleif Schjelderup (läser jag i Wikipedia). Hon verkade där som sångpedagog. Bland hennes elever fanns Elisabeth Norberg-Schulz och Åsa Kleveland. Det var mycket rörande att se den gamla damen.

Det hela slutade med ett 'collage' ur Den flygande Holländaren. Wagner fick ju inspiration till operan när han med båt flytt från Riga på väg till London, och skeppet fick söka nödhamn på den norska sydkusten. Där sjöng Terje Stensvold, magnifikt som vanligt, och Turid Karlsen.

Den nästan fyra timmar långa sändningen avslutades med bilder av fyrverkeriet i Oslofjorden. Det var en väldigt fin utsändning av ett varierat program.

Bilder från NRK

Allt verkar dock inte frid och fröjd. En planerad uppsättning av ett nytt verk – Jorden runt på 80 dagar – har blivit uppskjutet på obestämd tid. Jag vet inte varför. Och så hotas operan av strejk, läser jag på NRKs nyheter.

Länk till Den norske Opera här

Verdis Don Carlo kommer i höst. Forestillingen settes opp i samarbeid med Royal Opera House, Covent Garden i London og Metropolitan-operaen i New York. Detta kan de nya operahusen göra. Stockholmsoperan klarar inte liknande utbyten, inte minst eftersom scenutrymmet är för gammalmodigt och för litet.

Nu finns det nya operahus i Helsingfors, Göteborg, Köpenhamn och Oslo. Men i Stockholm får vi nog stå ut med vårt fina men opraktiska och gammaldags operahus i minst ett decennium till.

Inte ett ord i söndagens Dagens Nyheter om att det invigts ett nytt operahus i Oslo.

Uppdatering: SvD hade på måndagen en fin artikel med bildspecial. Läs här

Uppdatering 2: DN Kultur hade på tisdagen två artiklar under rubriken Oslagbart, Oslo! Läs här och här


ArmchairConductor

Nibelungens Ring i Stockholm - och i Washington DC

Så nu har jag sett hela Nibelungens Ring på Kungliga Operan i Stockholm, som alltså började med Rhenguldet den 5 januari. Det var en toppenföreställning av Valkyrian Alla var i högform, men Katarina Dalayman - den bästa av hennes Brünnhilde hittills som jag hört - fick inga blommor. Det såg lite snopet ut och bekräftar vad jag tycker: Gör som på operahusen i Berlin -avskaffa blomsterkvastarna. Jag tror inte man får stoltsera med blombuketter på The Met heller.

Siegfried var nog också den bästa jag hört - musikaliskt vill säga. Förutom Skogsfågeln - finns det verkligen ingen bättre sopran som kan kvittra till här? Det sceniska tycker jag blir sämre för varje gång jag ser det, det gäller akt 2 och särskilt akt 3. Kunde man inte sparat in på statisterna? Och hur kan man med god vilja förstöra den fantastiska stämningen i musik och handling i slutscenen med dessa fula rykande fabriksskorstenar i bakgrunden?

Jag har skrivit om Ragnarök tidigare. Åter en musikalisk toppföreställning. Åter stördes jag mycket av scenerna med videobakgrund. Särskilt i scenen i första akten där Waltraute kommer till Brünnhilde - då får man sig till livs en egendomlig svartvit stumfilm av Valkyrieritten från Valkyrian som helt förtar allvaret i situationen.

I Stockholm är det tre Ring-cyklar som spänner över 12-14 dagar. Alltså i princip bara för oss som bor i Stockholmstrakten. För dem som bor en bit från Stockholm eller i utlandet skulle det bli en dyrbar affär.

Annorlunda kommer det att bli i Washington DC i november 2009 ser jag i en annons i Opera News. Washington National Opera (General Director Plácido Domingo) ger då tre omgångar. Rhenguldet på måndagen, Valkyrian på tisdagen, Siegfried på torsdagen och Ragnarök på lördagen. Vår svenska Iréne Theorin ska sjunga Brünnhilde - som hon också gjorde i Ringen i Köpenhamn.

Om 'The American Ring' : här

God Jul och Gott Nytt År 2008

Till alla mina läsare - To all my readers:

Operahögskolans Cosa nostra

Så var jag på Operahögskolans slutproduktion 2007 - betecknad Cosa nostra.

En sammanställning av fyra operor, står det i presentationen. Men vad som spelades var första akten av Mozarts Così fan tutte (utom ouvertyren) före paus, och sedan en kort scen ur Verdis Maskeradbalen (med Amelias aria) samt ungefär halva andra akten av Puccinis Tosca (allt sjunget på italienska). Det började och slutade med korta scener ur Stravinskijs Rucklarens väg. Allt av någon anledning nödtorftigt förflyttat till trettiotalets Chicago. Det började och slutade med knattrande kulsprutor, som i Some like it hot, och i bakgrunden hängde en sönderskjuten bild av Al Capone (som påminde om Hugo Chavez, men det var nog en tillfällighet).

Kvällen inleddes av skolans rektor Birgitta Svendén. Hon talade om för den obildade publiken att operalibretton minsann inte är så svårbegripliga som man ibland vill tro, att man fick skratta och förmanade publiken att den fick applådera efter något bra nummer. Birgitta Svendén är en utmärkt rektor, men dessa förnumstiga förmaningar hade jag gärna sluppit.

Det hela var musikaliskt strålande - både sångare och orkester (Stockholms nya kammarorkester). Sångarna var Madeleine Barringer, Michael Axelsson, Michaela von Koch, Linus Börjesson, Susanna Stern, Anders Kjellstrand, Jannika Dahlfort, Mira Åkerman-Pyne och Alexander Niclasson.


I övrigt en blandad affär, tycker jag. Sångarna agerade fint också, inom ramen för den supertöntiga uppsättningen. Buskteater på låg nivå, tyvärr. Men publiken skrattade - alltid något.

Slutscenen i Tosca var det mest fåniga jag sett på mången dar. Blev Scarpia mördad av hennes sylvassa klack? Superoriginellt grepp, men tyvärr med den nackdelen att Tosca fick halta runt med bara en sko resten av akten, som slutade med att hon satte sig ner och åt upp ostronen som blivit över efter den oavslutade måltiden. Oavsiktligt (?) komiskt. Var får regissörerna alla sina geniala påhitt från?

Jag noterade att Tosca fick sjunga de strofer efter Vissi d'arte som brukar strykas. Synd dock att inte Linus Börjesson fick fortsätta med arian i Maskeradbalen - det hade jag gärna hört.

Mer om sångarna hittar du här

Ragnarök på Kungliga Operan i Stockholm

Så har jag alltså sett sista delen i Nibelungens Ring - Ragnarök - på Stockholmsoperan i regi av Staffan Valdemar Holm. En - med vissa reservationer - storartad avslutning på hans och det övriga teamets uppsättning.

Jag var på den andra föreställningen (torsdag 20 september). TV var där och filmade, något som de gjorde ytterst diskret. Det störde i stort sett inte alls där jag satt.

Musikaliskt lysande. Katarina Dalayman hade tappat rösten, så hon bara agerade på scenen. Sjöng gjorde Rachel Tovey, en ung engelsk sopran. Helt lysande med en varm stämma och en kraftfull höjd. Hon sjöng - för första gången sas det - från Kungliga logen, längst fram till höger på första raden, ovanför orkesterdiket. Om jag förstod saken rätt har hon varit med i repetitionerna. Varför hon inte fick stå på scenen kanske hade att göra med att TV-inspelningen - bara en gissning.

Av de övriga sångarna var Hans-Peter König som Hagen helt suverän. Han sjunger också rollen i Bayreuth i den nya Ring-uppsättningen där. Och vi känner honom både från Rhenguldet och Valkyrian i Stockholm. Här hade han alltså en större roll, praktfull uppenbarelse, skådespel och sång. Men alla sjöng och agerade bra, och Hovkapellet under Gregor Bühl spelade fantastiskt fint.

Vad var det som gjorde att upplevelsen bitvis var rätt splittrad. Jo - filmerna - allt i svart-vitt. Lyriskt beskrivet i programbladet, men det blev inte roligare för det. Väldigt påträngande och störande, tycker jag.

I första scenen med nornorna visades en dansfilm - något värre pekoral har jag inte sett sen jag såg Vindhäxorna dansa på 1970-talet.

I nästa scen fick vi oss till livs bilder från de tidigare verken, lite ströfilmer från Valkyrian minns jag. Rätt absurt. Väldigt svårt att försöka koncentrera sig på vad sångarna faktiskt sjöng och gjorde.

Hela andra akten var helt fri från filmer, och den var den absolut starkaste med kören också i toppform. Slutscenens hämdtrio var magnifikt isande gjord.

I början av tredje akten fick vi oss sen till livs bilder från Rhen. Själva floden och de branta stränderna omkring med skog och borgar. Jag tror inte filmen var så lång så vi fick se samma sekvenser flera gånger, jag såg samma borg minst tre gånger om jag minns rätt. Det blev lite för mycket av det goda.

I själva slutscenen är det två filmsekvenser - och här var det faktiskt både motiverat och fint gjort. Men ändå blev det för mig lite fel och sorgligt. Den första sekvensen visar Rhendöttrarna. När Brünnhilde kastar ringen i Rhen lyser ringen på handen på en av dem. Det är bara det att filmen - så jag uppfattade det - visade de Rhendöttrar som gjorde rollerna tidigare. Woglinde sjöngs och spelades då av Hilde Leidland. Hon avled efter en tids sjukdom i slutet av juli i år. Det var lite vemodigt att se.

Den enda filmsekvens som gjorde starkt intryck på mig var den sista när man ser Wotans ansikte (i Terje Stensvolds gestalt) med en tår sakta trillande ner för kinden. Sen brinner bilden upp. Det visade vad verket handlar om: Gudaskymning, alltså Götterdämmerung. Och inte Ragnarök som verket kallas på svenska.



(Foto Mats Bäcker, från Operans hemsida)

Det var i alla fall bättre än i en iscensättning av Tristan och Isolde jag såg på Bastiljoperan för några år sedan. Där var det en jättevideo som visades hela tiden - med en extra handling fast turligt nog var det långa sekvenser med bara hav och vågor som rullade in mot stranden. Här på Operan slapp man ju filmerna i flera scener. Videofilmer är något som regissörerna upptäckt, och det får vi nog leva med tills de tröttnar.

Ett annat infall som verkar vara en specialitet hos Staffan Valdermar Holm: Sjuksköterskor i sjuksköterskeuniformer.

Redan för några år sedan hade han en svärm sjuksköterskor i uppsättningen av Janaceks Den sluga lilla räven. Helt omotiverat enligt min mening.

Nu fanns de med som hjälpare till Gutrune, som tydligen, liksom brodern Gunther, var handikappade. De gick båda med käpp. Ett säkert genialt infall hos regissören som i alla fall inte störde så mycket - båda spelade och sjöng toppenfint.

Men sjuksköterskorna var för mig lika överflödiga här som i Den sluga lilla räven.

Tycker ArmchairConductor

Parsifal - Wagners perverterade Jesusopera?

Camilla Lundberg har i Påskdagens DN en rätt hätsk kolumn "Wagners perverterade Jesusopera….". Här framför hon sina kända synpunkter på Parsifal.

Jag kanske minns fel, men på 1950-talet var det väl på Palmsöndagen som man gav Parsifal på Kungliga Teatern? Långfredagen var 'Ingen föreställning'. (Premiären på Götz Friedrichs iscensättning var dock på Långfredagen, men det var först på 1990-talet.)

Några andra funderingar kring hennes kolumn:

Jag minns också att man inte applåderade efter första akten, däremot efter de två andra akterna. Jag minns också att publiken var, om inte sorgklädd, så i alla fall 'mörka kläder'. Huruvida det var 'påbjudet' eller ej vet jag inte. Var det verkligen så även på 1970-talet - 'sorgklädd' publik?

Kundry: Jag minns inte heller att jag läst att man - som Camilla Lundberg gör - benämner Kundry 'judinna'. Kanske var hon det, hon fanns ju i alla fall i Jerusalem när Jesus dog. Men jag tycker inte jag stött på att hon skulle kallas 'judinna' tidigare. Och dessutom syfilitisk judinna, står det.

Hade hon smittat Amfortas med syfilis? Det tycker jag mig känna igen från en del Wagner-skribenter. Men är det övertygande? Har f.ö. Amfortas typiska syfilissyndrom? Mer troligt verkar det att han var sårad i sina 'intima' delar - sår som inte vill läka.

Hon skriver också att tredje akten (med anledning av framförandet i Berwaldhallen) skulle vara en lång långfredagsgudstjänst. (Där Jevgenij Nikitin som Amfortas var något av det bästa jag hört på länge.) Något bissart. För mig är Parsifal teater med magnifik musik - det fordrar en egen utläggning, kommer kanske.

Hon torgför också åsikter om 'skränande judiska folkmassor' - dvs de dramatiska körsatserna i Bachs passioner. 'De som utgör biblens och Bachs klockrent antisemitiska hatpropaganda'. Det här är också ståndpunkter som jag då och då ser framföras. (Hon menar väl Nya Testamentet?)

Jag är inte religiös och inte så bibelsprängd, men jag tycker här är Camilla Lundberg något överdriven i sitt nit att hitta antisemitiska budskap.

Jag vill inte bagatellisera Wagner och antisemitismen - men det finns väl olika sätt att förhålla sig till detta. Nedan ett exempel på förhållningssätt:

Harry Kupfer i programboken för Parsifal, Staatsoper Berlin Parsifal 1977 och idag /1992. (Harry Kupfers förra uppsättning av Parsifal var på samma scen, då alltså i Berlin DDR. För den som inte vet har Harry Kupfer också iscensatt Den flygande Holländaren och Nibelungens Ring i Bayreuth som visats i svensk TV.)

----
Ser ni antisemitiska drag i Parsifal?

Inte alls. Wagner var visserligen antisemit i många uttalanden, men bara i publicistiska, ibland också i privata, uttalanden. Men jag vägrar att överföra denna hållning på tolkningen av hans verk. Naturligtvis förstår jag - mot bakgrund av de fasansfulla erfarenheterna på 1900-talet - om man söker rötter till antisemitism också i Wagners verk. Men jag kan inte finna antisemitism i Parsifal-musiken. Jag hittar heller ingen antisemitism i verkets dramaturgi.
----
(Fri översättning OR)

Camilla Lundbergs kolumn kan du läsa här. Men de har mildrat rubriken på nätet. I papperstidningen står : "Wagners perverterade Jesusopera borde vara en magstark historia i rättrogna kristna kretsar."

La Traviata pa Kungliga Operan

Kasper Bech Holten har förlagt handlingen i Stockholmsoperans nyuppsättning av La Traviata till nutid. Han förklarar att Verdi på sin tid insisterade på att den skulle spelas i hans samtid, dvs omkring 1850. Censuren tillät inte detta utan tvingade Verdi att förlägga handlingen 100 år tidigare, dvs tidigt 1700-tal. Så då måste förstås även en iscensättning år 2007 utspelas i samtiden, menar Kasper Bech Holten.

Men för mig är det något som inte stämmer. För mig är det ett för stort mentalt glapp i det jag ser på scenen och det jag hör, nämligen Verdis musik från mitten av 1800-talet.

Det är inte så att jag önskar mig tillbaka till de uppsättningar jag såg när jag var ung på 1950-talet, men detta mode att förlägga operahandlingar till nutid tycker jag inte heller alltid är så lyckat. Just eftersom musiken är så fast förankrad i 1800-talet (i detta fall).

Det är också alldeles för mycket som händer på scenen. Allt troligen i det välvilliga syftet att visa för publiken något som de annars bara får tänka ut själva, t ex Violettas frenetiska och snabba packande av sina väskor i andra scenen innan hon sticker.

Jag blev helt enkelt inte särskild berörd av föreställningen, trots att den var lyckad musikaliskt. Annorlunda var det på Deutsche Oper i Berlin 2003 i en uppsättning av Götz Friedrich (som då hade avlidit några år tidigare) – där blev jag gripen av Violettas öde. Fast ärligt talat minns jag inte under vilken tidsperiod handlingen då var förlagd. Jag måste leta fram programmet. Dirigenten då var Gregor Bühl, som vi nu känner som Wagnerdirigent på Operan här i Stockholm.

Uppdatering maj 2007: Men en bloggare jag råkade läsa tyckte det var ett 'obehagligt bra operadrama'. "Såg den igår kväll och var tämligen oförberedd på knytnäven i magen." Läs mer här.

Till alla mina läsare - God Jul och Gott Nytt År 2007

ArmchairConductor

To all my readers: A Merry Christmas and a Happy New Year 2007

Två pappor - en ovanlig musikvideo

Det här fick jag från min vän Gerhard i Berlin:

hier kommt ein musik-video von einem kleinen jungen, der von seinen 2 vätern singt - ich war total gerührt. Kinderen voor Kinderen song - Two fathers

klicka här: YouTube: Two fathers

Jag kan bara instämma, man blir rörd. Inte minst när den ungdomliga publiken sjunger med.

QX har också lagt ut den, och där läser att det är en inspelning med den 11-årige Terrence vid en välgörenhetskonsert Kinderen voor Kinderen 2004 i Nederländerna. I refrängen stämmer hela barnkören in i hyllningen till papporna. Låten sprids sedan den i somras lades ut på YouTube som en löpeld över Internet och är en av de första barnsångerna om regnbågsfamiljer. På You Tube har sången översatts till engelska så de som inte förstår nederländska kan följa med.

QX klicka här

Operahandlingar på Operans hemsida?

Varför kan inte Operan lägga ut handlingsreferat på sin hemsida?

Det här skrev jag till SvD Synpunkten. Det är en något förkortad version av mejl jag skickat till Kungliga Operan i Stockholm. Först i februari - då fick jag till svar att hemsidan skulle göras om : "Vi skall diskutera detta. Tack för förslaget". Den nya hemsidan finns nu (sämre och rörigare än den tidigare) - utan handlingsreferat. Så jag skrev igen - utan någon som helst reaktion denna gång. Så här skrev jag:

Jag är en gammal operavän, rätt insatt på många olika sätt i operans underbara värld. Det vet mina vänner och bekanta. Därför frågar de mig: finns det på Internet någonstans de kan läsa handlingen i operan de ska se?

Visst finns det - men inte där man väntar sig det. På Kungliga Operans hemsida finns inga handlingsreferat. Många andra operahus ger den servicen, t ex Det Kongelige Teater, Den Norske Opera, The Met och Staatsoper i Berlin. Vore det inte möjligt att lägga ut operahandlingarna på hemsidan? Använd de handlingsreferat som finns i de tryckta programmen. De är framställda i huset, och ev upphovsrättsliga frågor bör kunna lösas. Läsa i programmet är nog bra men man brukar inte riktigt hinna om man köper det först när man kommer till Operan, särskilt inte om man är i sällskap.

För ett tag sedan var det Wagners Siegfried. Lite försmädligt var det att behöva hänvisa till hemsidan för Det Kongelige Teater i Köpenhamn, men där kunde man få handlingen både på danska och på engelska. På Hovkapellets hemsida kunde man faktiskt läsa handlingen på svenska från Wikipedia - men det tror jag gällde bara just Siegfried.

Mitt standardsvar är att hänvisa till The Met som har utmärkta handlingsreferat. (De har uppdaterat sin hemsida och man får gå till 'Archives' för att hitta dem.)

Varför kan inte Kungliga Operan lägga ut operahandlingarna på sin hemsida?

För information lämnar jag här några länkar. Tyvärr har jag ännu inte lärt mig hur man gör för att 'Öppna i nytt fönster' - så det får du göra själv: Högerklicka på musen - sen 'Öppna i nytt fönster'

Kungliga Operan Stockholm

Det Kongelige Teater

Siegfried-handlingen är inte längre aktuell på Det Kongelige Teater (hela uppsättningen av Nibelungens Ring skrotad, så här kommer handlingen till en annan opera där:

Det Kongelige Teater Makropulos Handling

Den Norske Opera

Read the dramatic stories of operas presented at the Met:
The Met stories

The Met stories Siegfried

Staatsoper Berlin Parsifal Stories English

Hovkapellet Siegfriedsignalen

Don Giovanni i Örebro

Med en stjärnspäckad rollbesättning firade Svenska Kammarorkestern Mozarts 250-årsjubileum i denna konsertanta version av Mozarts klassiker

Don Giovanni Peter Mattei
Donna Anna Malin Byström

Donna Elvira Maria Fontosh
Don Ottavio Jonas Degerfeldt
Leporello John Lundgren
Zerlina Lisa Larsson
Masetto Kosma Ranuer
Kommendören Carsten Stabell

Dirigent: Lawrence Renes

Vilken omtumlande upplevelse! Både musikaliskt och 'sceniskt' - lysande sjunget och framfört. Jag vet inte vem som gjort 'regin' - men lyckat var det. Inte alls som ett vanligt konsertant framförande, med solisterna sittande på stolar och som reser sig när det är dags för deras insatser. De spelade verkligen, och kom ut och in från olika håll när de skulle sjunga. Och de var på ett härligt spelhumör. Även om herrarna hade frack och damerna långa aftonklänningar.

Speciellt noterade jag hur Peter Mattei använde sitt hår. Det tror jag han övat på, men bra var det. ALLA solisterna, dirigent, lilla kören och orkestern var toppen. Och vilken lisa det var att slippa det trista restaurangköket på Stockholmsoperan med alla distraherande bifigurer.

Jag noterade också att vi fick hela operan, inklusive två recitativ som ofta stryks. (Donna Elviras efter Katalogarian och Don Ottavios efter Donna Annas stora aria i andra akten.) Sånt gillar jag. Kosma kom bort sig lite i sin lilla aria, men det var bagatellartat (en mindre variant av Erika Sunnegårdhs miss i Fidelio-Abscheulicher på the Met).

Jag hade försökt få med mig några kompisar men inte lyckats. De får skylla sig själva, de gick miste om något enastående.

Det finns några fina bilder i Expressen. Läs mer och kolla bilderna på Gunilla Brodejs blogg i Expressen:

Gunilla Brodrej här

Bayreuth 2006

Så kom jag då äntligen, tack vare Svenska Wagner-Sällskapet, till Bayreuth. Några spridda intryck:

För den som inte vet så pågår där varje år från slutet av juli till slutet av augusti festspelen i det Festspielhaus som Wagner själv lät bygga enligt sina idéer. Där framförs bara Wagners verk från Den flygande holländaren och framåt. Åskådarrummet är byggt som en antik grekisk amphiteater och rymmer 1974 platser i 30 rader. Inga bekväma fåtöljer utan fällstolar med ryggstöd utan karmar. Golvet är ett trägolv.

Orkesterdiket är nedsänkt under scenen och publiken ser varken dirigent eller orkester. Detta ger den unika akustiken som Festspelhuset är så berömt för. Och det märktes verkligen när ljuset släcktes, sorlet från publiken dog bort och musiken började.

Årets stora händelse var nyuppsättningen av Nibelungens Ring - den som Lars von Trier skulle regisserat. Så det blev den 80-årige Tankred Dorst i stället. Blandat mottagande av uppsättningen, den ansågs nog inte allt för nydanande. I stället var det dirigenten Christian Thielemann som fick lovorden - den här Ringen kommer nog att hågkommas som Thielemanns Ring mer än som regissörens.

Vi var ett 15-tal personer från Svenska Wagner-Sällskapet som var där - plus de två stipendiaterna som Sällskapet utsett: Linus Börjesson, baryton och Rickard Söderberg, tenor. Några av oss reste tillsammans under överinseende av vår reseledare Roger Wallén, som också såg till att vi hade några trevliga middagar tillsammans på de restauranger som festspelspubliken och artister frekventerar: Die Eule, Lohmühle och Weihenstephan, t ex

Årets svenska Wagner-stipendiater på Festspelhusets balkong. Linus till vänster och Richard till höger

Själv bodde jag på ett (dyrt) konferenshotell - många andra svenskar och festspelsdeltagare också. Hotellet var byggt 1992, modernt och tjusigt men utan någon särskild atmosfär. Jag hade turen att kunna se Festspelhuset från mitt hotellrum.

Hotellet serverade frukost-lunch ända till 13.30, så efter en tur på stan kunde man äta en rejäl lunch vid ett-tiden. Sen upp på rummet att vila inför föreställningarna som börjar kl 16. De långa operorna alltså, de har två pauser om vardera en timme, och brukar vara slut efter kl 22. De kortare operorna, Den flygande holländaren och Rhenguldet börjar kl 18 och spelas utan paus (drygt 2½ timme).

På förmiddagen varje föreställningsdag kan man gå och höra föredrag om aftonens opera. Det är två föreläsare som konkurrerar. Jag gick på dem som hölls av Stefan Mickisch som också är en förnämlig pianist. Han talar och spelar i 90 minuter, på tyska med lokal accent (tror jag). Jag förstod trots allt rätt mycket och gillar hans sätt att förklara verken med utgångspunkt i Wagners musik. Han nämnde inte med ett ord något om uppsättningarna. Det var fullsatt i den stora salen i den evangeliska kyrkans församlingssal. Kostar 10€ men medlemmar i något av de internationella Wagner-Sällskapen behöver bara betala 8€ om man visar upp sitt medlemskort.

Vädret i Bayreuth: När vi kom hade temperaturen sjunkit 10 grader och låg på 20-25 grader. Ibland regnade det. Med tanke på att det inte finns luftkonditionering i Festspelshuset kanske man hade tur. Men att sitta ute på kvällarna efter föreställningarna var inte att tänka på.


Föreställningarna

Vi såg tyvärr inte Nibelungens Ring, utan Den flygande holländeren i en uppsättning som nog spelas sista året, Tristan och Isolde i uppsättningen från förra året och Parsifal i en uppsättning som spelas för tredje året.

I stället för en ilsken ringsignal kallas publiken in med fanfarer från festpelhuset balkong med musik hämtad från den akt som kommer.

Musikaliskt var det lysande - orkester och kör är makalösa. Precis som jag väntat mig efter att ha hört de första föreställningarna via Webbradio hemma (i mycket fin ljudkvalitet). Men det är något speciellt magiskt att sitta i denna salong, även om det är rätt obekvämt.

Särskilt Nina Stemme som Isolde - det tog andan ur mig, även om jag såg hennes Isolde i Stockholm. Det tyckte resten av publiken också. När hon kom in för sitt applådtack efter föreställningen reste sig hela publiken och jublade och stampade i golvet - med trägolvet i festspelshuset blir det ett mäktigt åskbuller. Applåderna varade i 20 minuter.

Av uppsättningarna var Den flygande holländaren den mest spännande. Tristan och Isolde däremot - i Christoph Marthalers uppsättning - var rätt trist. Tacksamt nog drogs den annars skarpa belysningen ned under andra aktens långa duett, annars svarade vad man såg inte alls mot den starkt känslomättade musiken och sången. Inte bara Nina Stemme var lysande, så även Robert Dean Smith - i modern blå kavaj och grå brallor. Hans stora kraftprov i tredje akten gjorde han med alla röstresurser i behåll.

Parsifal var nog den mest pretentiösa smörja jag någonsin sett. Den påminde mig om någon happening på 1960-talet, ful och full av diverse infall vars sammanhang med Wagners verk syntes mig väldigt avlägsen. Då hjälper det inte att regissören Christoph Schlingensief upprepade gånger förklarat att han verkligen tar Parsifal på allvar. ("Und man muß das endlich mal zur Kenntnis nehmen, daß ich die Arbeit sehr ernstgenommen habe.") Efter föreställningens slut kom det kraftiga bu-rop från en stor del av publiken - innan sångarna kom in, då vändes det i kraftiga applåder.

Nu måste det sägas att det är blandade uppfattningar om denna uppsättning, som man t ex kan läsa i The Guardian: "Christoph Schlingensief's Parsifal is a production like no other. Schlingensief takes the most sacred of Wagner's works and replaces the austerity and reverence of previous productions here with a teeming mix of images, video projections, performance art - and blood."

A production like no other, det kan man i alla fall instämma i.

Läs i The Guardian här

Här är en bra sammanställning med bilder och recensioner Klicka här!

Festspelens hemsida

Berlin - Vadstena - Stockholm - Bayreuth

Tiden flyger iväg. Jag var i Berlin för Gay-Lesbisk Gatufest 15-16 juli och CSD 22 juli - i år i juli på grund av vissa andra evenemang i Tyskland nyligen.

Hemma i tid för öppningsföreställningarna i årets Bayrethfestspel som började den 25 juli. Alla de första föreställningarna radiosänds och det skulle lyssnas på (via Internetradio) och spelas in. Det stora i år var nyuppsättningen av Nibelungens Ring, där dirigenten Christian Thielemann ännu en gång kom i centrum, mer så än föreställningens regissör (vad jag hittillls läst).

Jag missade direktsändningen av Siegfried för då var jag i Vadstena och såg William - operan som handlar om en fiktiv kärlekshistoria mellan William Shakespeare och Christopher Marlowe. En mycket fin upplevelse.

Sen Stockholm Pride och öppningskvällen. Det som gjorde stort intryck på mig, och gladde mig, var gästerna från Riga, Vilnius och Warszawa. På ingen av dessa platser har man kunnat fira Pride fritt på samma sätt som vi kan.

Det gladde mig också att Jan Guillou tog upp detta i sitt invigningstal. Samma dag som 450.000 människor kunde delta i Berlins Prideparad blev deltagarna i Rigas Pridedeltagare jagade på gatorna av homohatare.

Jag var alltså i Berlin den dagen. Min gode vän Gerhard hade arrangerat ett Kiss-in längs paradvägen. I Berlin kommer det uppföras ett minnesmärke över de homosexuella män som förföljdes och mördades i Nazi-Tyskland. Det ska ligga i Tiergarten mitt emot det stora minnesmonumentet över Europas mördade judar, nära Brandenburger Tor. Det har tagit sin idé från detta monument och kommer att bestå av ett betongblock, dock lite snett. I blocket kommer att finnas ett 'titthål' och där ser man två män kyssas.

Precis innan Gerhard skulle hålla ett litet tal inför detta Kiss-in fick jag ett SMS från Jon på QX som berättade om vad som just hände Pridedeltagarna i Riga, och Gerhard tog upp detta, när han också erinrade om vad som hände många homosexuella under nazitiden.

Tyvärr kan jag för första gången inte vara med i årets Prideparad i Stockholm, för på lördagmorgonen reser jag till Wagnerfestspelen i Bayreuth (för första gången). Där ska jag höra Den flygande holländeren, Tristan och Isolde och Parsifal.

Gay-Lesbisk Gatufest

Läs mer om Berlin i QX här

Christopher Street Day Berlin 2006

Läs mer om Prideinvigningen hos QX här.

Beethovens Fidelio i två versioner

Den här veckan råkade jag lyssna på Fidelio, både i ursprungsversionen från 1805 och den reviderade (tredje) versionen från 1814 - den som vanligen spelas. Senast i Götborg i våras (men inte på Stockholmsoperan sedan decennier).

Fidelio skulle kanske kunna sägas vara en queer-opera. Huvudpersonen, Leonore, söker rädda sin man som sedan två år suttit orättvist inspärrad i ett spanskt fängelse. Hon förklär sig till man, kallar sig Fidelio, och får plats som medhjälpare till fängelsets fångvaktare Rocco - vars dotter förälskar sig i den unge mannen……

Den första versionen hade premiär 20 november 1805 på Theater an der Wien. Bara några dagar tidigare hade Napoleons trupper besatt Wien, och många av Beethovens supportrar hade flytt staden. Det blev bara tre föreställningar. (En andra version kom 1806). Beethoven själv kallade då operan Leonore. (Därav namnet Leonore-ouvertyrerna.)

Den tredje och slutliga versionen kom 1814 - Fidelio, med den nykomponerade Fidelio-ouvertyren. Det är den versionen som vanligen spelas numera.

Nåja - till 200-årsminnet 2005 spelades Fidelio i ursprungsversionen igen på Theater an der Wien. Den spelades in av österrikiska radion och NRK Alltid Klassisk sände den 28 juni. Spännande att höra, och det var musikaliskt en fin föreställning, dirigerad av Bertrand de Billy. Camilla Nylund sjöng Leonore. Operan inleddes med Leonore-ouvertyr nr 2.

Dagen efter direktsände France Musique en konsertversion av den vanliga Fidelio från Théâtre du Châtelet, Paris under ledning av Myung-Whun Chung. En stjärnspäckad trio sjöng Karita Mattila, Ben Heppner och Matti Salminen. Helt lysande! Det tyckte också några kritiker jag hittat, länk nedan.



Feu d’artifice vocal - Une Leonore incendiaire/Vokalt fyrverkeri - en Leonere som tänder (lite taffligt översatt).

Jag blev besviken när Karita Mattila var sjuk inför matinéen på the Met den 1 april, så jag är oerhört glad att ha fått lyssna på denna föreställning från Paris. (En annan sak är ju att det var på denna Met-matinée som vår egen Erika Sunnegårdh fick göra sin bejublade debut.)

I detta konsertframförande spelade man Leonore-ouvertyr nr 3 mellan scenerna i andra akten. Det tror jag man slutat med vid scenframföranden numera, men här spelades den alltså. Ett magnifikt musikstycke - men lite malplacerat. Precis när Leonore befriat sin man i fängelsehålan och man ska bege sig upp till fängelsets gård för den glädjerika slutscenen passar det inte riktigt in med 15 minuters orkestermusik, tycker jag.

Det finländska inslaget i Paris var markant - tre av huvudrollerna kommer från Finland: Karita Mattila, Matti Salminen, Juha Uusitalo (boven i dramat: Don Pizarro)

Marzelline - hon som förälskar sig i Fidelio/Leonora - var Henriette Bonde-Hansen från Danmark.

Också Leonore i Wien-föreställningen, Camilla Nylund, kommer från Finland.

Fågelskådare - fiskmåsar

Jag är sedan några veckor fågelskådare - dock av mer begränsat slag. Jag har bott i min våning i årtionden, och för första gången har en fiskmås parkerat sig på skorstenen framför min balkong/mitt vardagsrum, mitt i synfältet, dag och natt. Ibland får den sällskap. Det började för några veckor sedan. Det skränade våldsamt och intensivt, det har lugnat ner sig nu.

Förklaringen är de tre måsungarna som nu finns på vår lilla innergård, en något egendomlig plats för måsungar kan man tycka. När någon går över gården till garagenedgången blir det liv på måsen, som skränande störtdyker och flyger över huvudet på den passerande.

Måsungarna lär bli flygfärdiga om några veckor. (Uppdatering 29 juni: måsarna försvunna - det var väl att förvänta att det intressanta skådespelet utanför mitt fönster skulle ta slut en dag.)

Barenboim föreläser

Just nu på BBC Radio 4 - Daniel Barenboim talare på årets Reith lectures.

Du kan läsa mer på BBC Radio 4s hemsida här. Daniel Barenboim är ju inte bara en förnämlig pianist och dirigent - men också grundare av The West-Eastern Divan orchestra, som består av unga musiker från Israel och arabvärlden.

Jag missade att få in den första föreläsningen som podcast, så jag spelade upp den i realtid och spelade in den.

Otroligt spännande föreläsningar. Han talar i 30 minuter och sen blir det frågor från det mycket kvalificerade auditoriet. Det hela tar en timme.

I den andra föreläsningen tar han upp musik som spelas i hotellhissen och i tv-reklam Barenboim hits out at 'sound of Muzak'

Den tredje föreläsningen hålls i Berlin.

Lecture audio and transcripts will be available after each broadcast. Each lecture will be available as a MP3 download for 7 days after the first broadcast.Lecture 1: 7 April 2006
· In the Beginning was SoundLecture 2: 14 April 2006
· The Neglected SenseLecture 3: 21 April 2006
· The Magic of MusicLecture 4: 28 April 2006
· Meeting in MusicLecture 5: 5 May 2006
· The Power of Music

Läs mer om The Reich lectures här

Latinamerikanska sångare Schmunck och Schrott

I går - torsdag 23 mars - lyssnade jag på Donizettis Maria Stuarda - premiären på en nyuppsättning på Romoperan som RAI Radio 3 direktsände. Men en av mina favoritsopraner Mariella Devia som den olyckliga drottningen. Det var samma version av operan som vi hört i Stockholm denna säsong, nämligen den källkritiska versionen av Anders Wiklund som härstammar från Donizettis autograf från september 1834 i Neapel, den förbjöds på sin tid av censuren efter generalrepetitonen.

Romoperan Maria Stuarda

Den manliga tenorhuvudrollen Roberto Dudely, hertigen av Leicester, sjöngs av en för mig okänd tenor Darío Schmunck.

Lustigt efternamn, särskilt som han stammar från Argentina. En annan ny sångare, också med ett efternamn som börjar på Sch är basen Erwin Schrott. Han kommer från Uruguay (ibland omnäms han som baryton men sjunger många rejäla basroller). Han sjöng huvudrollen vid La Scalas säsongöppning 2003 i Rossinis Moïse et Pharaon och Don Giovanni i Washington som dirigerades av Plácido Domingo, t ex. (I mitt tyska lexikon betyder Schrott - skrot. Men hans röst är minst av allt detta,)

Båda sångarna ser mycket bra ut. Latinamerikanska sångare, med föga latinamerikanska namn.

Hemsida för Darío Schmunck - Klicka här

Lite mer om Erwin Schrott - Klicka här