Nej till ACTA - demo i Stockholm 9 juni 2012

I går - den 9 juni - var det demonstrationer mot ACTA i många städer i Europa. ACTA- "vår generations största hot mot grundläggande rättigheter, yttrandefrihet, skydd för privatliv och korrespondens."

Jag var på demonstrationen på Sergels Torg i Stockholm. Inte någon väldig anslutning, men inte bara ungdomar.

 Anna Troberg, Jens Holm (vänsterpartiet) och Christian Engström från Piratpartiet i Europaparlamentet var några av talarna.

Intresset i Sverige för att man är ett numera synneligen övervakat folk verkar inte i någon högre grad intressera var sig allmänheten eller media. Annat är det t ex i Berlin. Se t ex Oscar Swartz blogg från demonstrationen i Berlin . 

Låt mig passa på och göra reklam för Oscars bok om Swedish Sex - som jag tror är intressant för den som inte fallit för den numera rådande statsfeministiska synen på sex i Sverige

Parsifal i Malmö

Jag reste till Malmö för att se Stefan Johanssons iscensättning av Parsifal och höra Leif Segerstam dirigera. Det var en fin föreställning, både sceniskt och musikaliskt. Uppsättningen var som en teater på teatern: "Sommar i början av 1880-talet. En grupp människor med stort intresse för Wagnes arbeten och tankar fördjupar sig i hans sista verk: ett drömspel om en passagerit, en berättelse om hur man blir vuxen och människa." (Ur programhäftet.)

Det var tre olika Parsifal: en ung pojke, en yngling och den vuxne Parsifal (det var han som sjöng hela tiden; från sidan av scenen när ynglingen var i mitten. Först i slutet av andra akten kom han upp på scenen.

Parsifal - ynglingen och den vuxne

"Skillnaden mellan Parsifal i går och Parsifal i dag är att det verk som förr framstod som ett statiskt religiöst oratorium - och som hade en del grumliga rasbiologiska och politiska övertoner - tack vare en allt djärvare teoribildning och nydanande uppsättningar har avmystifierats och formats till en förtätad och spännande historia om mänskliga känslor. 1980- och 1990-talens intresse för librettots (det vill säga gralsriddarnas) påstådda evangelium om antisemitisk rasmässig överlägsenhet har ersatts av ett utforskande av den försonande och kärleksfulla roll som Kundry spelar för att rädda den brynjestinna graalorden från social och intellektuell förtorkning."

Ur Mike Ashmans artikel Parsifal idag i Malmöoperans fina programblad, där också Eva-Britta Ståhl och Axel Englund har skrivit mycket upplysande inlägg.

Amfortas och gralriddare

Jag kanske inte riktigt förstod allt vad regissören velat säga, men uppsättningen som helhet var befriad från alla möjliga extraskeenden som t ex i de två senaste Bayreuth-uppsättningarna och som bara distraherar (åtminstone mig).

Blomsterflickor

Sångligt lysande, framför allt Susanne Resmark som Kundry, men även Thomas Mohr/Parsifal, Anders Larsson/Amfortas och Reinhard Hagen/Gurnemanz. Och härligt orkesterspel under Leif Segerstam. Jag noterade också att det fanns en barnkör med i körerna i första och tredje akten: "Knaben und Jünglige aus der Höhe". I Berlin på Deutsche Oper hörde jag där en riktig 'Knabenchor', men en barnkör är bättre än bara vanliga vuxna sopraner som vi hört i Stockholm och i Bayreuth. Det blir en helt annan känsla när först barnen sjunger och sedan de vuxna.

Kundry och Gurnemanz i akt 3

Tyvärr blev det inte någon Parsifal i Köpenhamn för min del. Den uppsättningen var nog helt annorlunda än den i Malmö, både sceniskt och musikaliskt.

Alla bilder: Malmö Opera, fotograf Malin Andersson

Hilton Hotell i Malmö

Utsikt från mitt rum på 9 våningen, Hilton Hotell i Malmö. Turning Torso i bakgrunden. Fönstrena var rätt smutsiga.

Lady Macbeth från Mzensk i Göteborg

Tillsammans med ett gäng Operabögar var jag på  GöteborgsOperan och såg den omtalade föreställningen av Dmitrij Sjostakovitjs Lady Macbeth från Mzensk. Vilken toppen-föreställning! Det var det bästa jag sett på länge, musikaliskt och sceniskt.

Uppsättning var regisserad av Graham Vick och tog tag i en ordentligt på ett sätt som jag sällan varit med om.  De starka scenerna med våldtäkter, sex och mord gjordes med stor inlevelse och realism av sångarna, kören och statister.

Gitta-Maria Sjöberg inte bara spelade fantastiskt, hon sjöng också det svåra partiet med underbart fin röst. Hennes svärfar Boris sjöngs av basen Mats Almgren med sin svarta basröst påminde om de stora ryska basarna. Älskaren Sergej Pär Lindskog var också toppen, både sceniskt och sångligt.

Inte minst vill jag framhålla dirigent och orkester. Dirigent på denna föreställning var husets dirigent Finn Rosengren, som tagit över efter Thomas Sanderling. Det var helt makalöst spelat, inte minst de många mellanspelen.

Jag håller inte alls med om den statsfeministiska debatten som startades av Gunilla Brodrej. Det är, enligt min åsikt, lite sorgligt att de synpunkter som där framförs ska gälla för sanningen av journalister i press och TV. De som inte håller med är i underläge när de måste försvara sig.

Kvällen innan hade vi sett Donizettis  Lucrezia Borgia. Också det en fin föreställning – men inte med samma starka intensitet som Lady Macbeth från Mzenk. Kanske inte att förvänta av en belcanto-opera. Musikaliskt fin, men uppsättningen av Christof Loy var kanske inte en av hans bästa. Lite trist och ingen som helst fläkt av renässansen.

(Alla bilder från GöteborgsOperans hemsida.)

 

God Jul och Gott Nytt År 2012

Bilden är Olaf som statist i Carmen på Stockholmsoperan 1954. Göran Genteles berömda uppsättning med Kerstin Meyer, Arne Hendriksen, Elisabeth Söderström och Busk Margit Jonsson. Dirigent var Sixten Ehrling.

Jag staterade på Operan under min gymnasietid på Östra Real 1951-1955. Det började med Aida. Sen var jag också med i Carmen, Faust, Lohengrin och Arnljot. Jag var också statist i baletten Törnrosa 1955. Mary Skeapings koreografi och Yngve Gamlins dekor. Det var mitt sista framträdande på Kungliga Operan i Stockholm.

God Jul och Gott Nytt År 2011

Bayreuth 2010 – på radio och som live web stream

Årets Bayreuth-festspel, som pågår 25 juli till 28 augusti varje år, har jag bara upplevt genom radiosändningar via Internet. (Och som live web stream – se uppdatering.) Den första föreställningen av varje verk sänds av radiostationer i Europa, USA, Australien och Japan, antingen direkt eller inspelad. Sändningarna hittar man hos Operacast. Jag har lyssnat på nästan alla. (Klicka på bilderna om du vill se dem i större format.)

 

Årets nyinscenering var Lohengrin i Hans Neuenfels iscensättning. Något egendomlig, med kören som råttor. Men musikaliskt toppen – med Bayreuthdebuterande Andris Nelsons som dirigent.

Jonas Kaufmann var Lohengrin – lysande sångligt och han ser verkligen bra ut.

Nästa år kommer rollen tydligen att övertas av ännu en snygg och välsjungande tenor – Klaus Florian Vogt.  Årets uppsättning av Mästersångarna i Nürnberg i Katarina Wagners iscensättning är något ändrad jämfört med den jag såg 2008. Nu har  Walter von Stoltzing (Vogt) fått rasta-look.

En engels bas James Rutherford gjorde sin Bayreuth-debut som Hans Sachs. Betydligt bättre än de tidigare i denna uppsättning, tycker jag.

En anan tenor som gjorde sin Bayreuth-debut var Johan Botha som Siegmund i Valkyrian. Väldig kroppsstorlek, men bra lät det.

Valkyrian kan man se från lördag 21 augusti kl 16 som Live Web Stream, och sedan:  “An on-demand version of "The Valkyrie" will be online for registered users between August 22 to September 5. Depending on the user's computer facilities, the viewer can enjoy the opera in high-resolution HD video quality and surround sound.

The real-time web stream is accessible for EUR14.90 (payable by credit card, ClickandBuy or Paypal) at http://www.siemens.com/festivalnight and starts on August 21, 2010, 4:00p.m.”

Uppdatering lördag 21 augusti kl 22

Jag inhandlade några kablar och kopplade TVn till datorn, och betalade mina EUR14.90. Och så satt jag från kl 16 till nu framför TVn och njöt av denna toppensändning. Två timslånga pauser med back-stage reportage. Bild och stereoljud var av hög kvalitet. Föreställningen likaså. Vacker och insiktsfull iscensättning. Det musikaliska leddes av Christian Thielemann, utan jämförelse fantastiskt bra, tycker jag.

Minst lika bra bild och ljud som jag brukar få från MEZZO eller 3sat – och man slapp se någon logga i övre hörnet.

Norma och Werther i Paris - Paulina Pfeiffer och Jonas Kaufmann

Min gode vän Caj och jag reste till Paris för att få vara med om Paulina Pfeiffers sceniska debut på operascenen – i detta fall på Châtelet i Paris. Paulina är en ung sångerska som gått ut Operahögskolan i Stockholm för några år sedan. Underbar uttrycksfull röst och skådespeleri har vi redan erfarit, så det skulle bli spännande. Debutrollen var Adalgisa i Bellinis Norma.

Klicka på bilderna för att få en lite större bild. Gå tillbaka med Back-tangenten.

Uppsättningen regisserades av Peter Mussbach (tidigare chef tillsammans med Daniel Barenboim på Staatsoper i Berlin).  Det var rätt obegripligt – det utspelades på ett dårhus (tror jag) med kören som patienter på scenen hela tiden. Scenbilden var i alla fall vacker att titta på, med fin ljussättning. På scenen förekom stora klot – ganska effektfullt även om man inte riktigt förstod vad de hade där att göra. Huvudpersonernas dräkter var också något egendomliga. Regissörsteamet blev rejält utbuade efter föreställningen.

Musikaliskt var det däremot väldigt bra. Dirigenten verkade inte vara populär vare sig hos sångarna eller en del av publiken. Men jag tyckte det lät väldigt fint av både orkester och kör.

Norma sjöngs av Lina Tetriani, vårdat och vackert, men jag saknade den utstrålning som jag väntar mig från en Norma.

Paulina däremot var lysande. Jag kanske är partisk men även de recensioner jag läst – se nedan – tyckte så.

Giornale della musica : Norma massacrata da Mussbach lyder rubriken ---- Il lavoro musicale è meticoloso, drammaticamente teso e l'Ensemble Matheus ha rivelato un'inaudita paletta di colori. Un cast dignitoso in cui ha brillato Paulina Pfeiffer (Adalgisa) e Wojtek Smilek, un Oroveso dell'ultima ora.

Altamusica: Le grand flop : Plus intéressante, Paulina Pfeiffer (Adalgisa) possède une voix charnue qui ne demande qu’à se développer.

Financial Times :  And like so many Normas, she  (Lina Tetriani) is outclassed by her Adalgisa, Paulina Pfeiffer, who turns on the power and justifiably walks off with the applause.

Kulturkompasset :  The beautiful singing PAULINA PFEIFFER, was a great experience as Adalgisa, she has it!, and in the great Swedish-Nordic singing tradition, headed by Birgit Nilsson, Elisabeth Söderström, Kirsten Flagstad, Ingrid Bjoner. Paulina Pfeiffer has this little extra which is needed. I shouldnt be surprised if she soon could be one of the great Wagner singers in the world, but hopefully not “only” Wagner, too the other many great roles in the Lyric Dramatic repertoir are all waiting for her and her beautiful voice.  The duets between Lina Tetriani and Paulina Pfeiffer was of an extraordinary beauty. I trusted in both these young female singers, they were the figurs that they were playing in the performance. Blandine Staskiewicz sung Clotilde. BRAVA.

Forum Opera : L’un des plus grands plaisirs de cette soirée nous a été offert par Paulina Pfeiffer incarnant une Adalgisa sensuelle, ardente, resplendissante de jeunesse. Encore peu familière des grandes scènes internationales, cette mezzo au timbre clair et éclatant, se joue des difficultés de la partition, caracolant jusqu'au contre-ré dans son duo avec Pollione. Cette nouvelle Adalgisa nous offre un éventail de couleurs d’une extrême richesse, allant de la caresse au pépiement joyeux, de la peur au dédain outré, et ce, tout en cabriolant sur scène dans les positions les plus acrobatiques.

Dagen innan var vi på Werther på Opéra Bastille. En helt annan typ av uppsättning med sparsam dekor och med fokusering på huvudrollerna och utan något påhittat utanverk.

Vilken lycka att få uppleva Jonas Kaufmann live. Rollen som Werther passade honom fint både vokalt och sceniskt. Charlotte var Sophie Koch – också superb. Veteranen Michel Plasson dirigerade.

Elisabeth Söderström 1927 – 2009

En av de sopraner som betytt mycket för mig sedan min ungdom  på 1950-talet var Elisabeth Söderström. Nu är hon borta. Susanna i Figaros bröllop, Mimì i La Bohème, Micaela i Carmen, för att bara nämna några roller som jag minns från den tiden.

Så mycket Verdi tror jag inte hon sjöng, men jag minns faktiskt La Traviata. Det var inga glansfulla sluttoner i Sempre libera, men i de övriga akterna var det fint och gripande. Hon sjöng nog inte Violetta så många gånger.

Sen kom Janaceks Testamentet (som Affären Makropulos kallades då) – och senare de övriga Janacek-rollerna.

I Rosenkavaljeren tror jag att det på Stockholmsoperan började med Fältmarskalkinnan, sedan också Octavian.

Jag minns också med glädje en kortvarig Wagnerutflykt på Stockholmsoperan Eva i Mästersångarna i Nürnberg som hon sjöng i några föreställningar 1962 (en föreställning radiosändes).'

Allt sjunget på svenska, som man gjorde då.  Elisabeth Söderströms textning var glasklar. Ingen textmaskin behövdes.

Men vad jag inte sett live är hennes Grevinna i Capriccio. Denna Straussroll gjorde hon i Glyndebourne. Det finns en TV-inspelninng av BBC från 1976 som sänts i svensk TV. Andra i den inspelningen är Kerstin Meyer och Håkan Hagegård. (Den verkar inte ha kommit ut på kommersiell video eller DVD.)

Något för SVT1 eller SVT2 att reprissända – eller varför inte Rosenkavaljeren från Stockholmsoperan – den måste finnas i SVTs arkiv. Dirigent är en ung och slank Leif Segerstam (om jag minns rätt).

Ur Capriccio har jag bara slutscenen på en CD-inspelning, där hon också sjunger Vier letzte Lieder.

Här har jag hittat några videoklipp från YouTube:

 

 

 

The Guardian har en fin dödsruna, skriven av Alan Blyth )(en känd kritiker, som själv avled 2007

Fotot högst upp: Elisabeth Söderström, seen on BBC television in 1969. Photograph: Reg Wilson/Rex Features –från The Guardian.

Lulu i Madrid

I måndags var jag på premiären på  Teatro Real i Madrid av Alban Bergs opera från 1935 – Lulu. Det var en uppsättning i samarbete med Covent Garden-operan i London, som spelade verket i juni i år.  Agneta Eichenholz var Lulu både i London och Madrid.  Helt lysande, sångligt och dramatiskt.

Uppsättningens regissör var Chistof Loy.  Det var en högst ‘minimalistisk’ uppsättning.  En vägg som bakgrund och en stol som enda föremål på scenen.

Det blev mycket gripande – men om man inte hade ett rätt bra grepp om vad operan handlade om – och handlingen är något komplicerad – så hjälpte inte regin mycket.

Och en del av premiärpubliken i Madrid tyckte nog det var rätt tråkigt. När tredje akten började hade minst en tredjedel av parkettpubliken gått hem.

Dirigent i London var Antonio Pappano, men i Madrid hade man engarerat Eliahu Inbal – nog mer känd som symfonidirigent. Tydligen hade det varit viss friktion mellan sångare och orkester å ena sidan och dirigenten å den andra. Själv tyckte jag dock det lät fint på premiären. Jag kanske inte kan operan tillräckligt för att märka när det gnisslar.

 

Lulu och grevinnan Geschwitz (Jennifer Larmore). Precis innan Lulu mördas i London av Jack the Ripper, sjunger Geschwitz att hon ska resa tillbaka till Tyskland och skriva in sig på ett universitet och studera juridik – hon måste kämpa för kvinnans rättigheter:

Ich lasse mich immatrikulieren. Ich muss für Frauenrechte kämpfen. Jurisprudenz studieren.

 Sen sticker Jack kniven i henne också och operan slutar.

 

Stonewall 40 years – I was there

Or almost. I arrived in New York City in the early morning of Sunday June 29, 1969 together with four friends (Larserik, Michael, Carl-Thomas and his boyfriend). We stayed at the 42nd Street YMCA. 

In the hot afternoon I went for a shower. I met a guy there, John, and we went back to my cabin. He did not himself  live at the Y, but a few blocks away, and he invited us for drinks to his apartment where we had a magnificient view of Manhattan. He told us of the incidents in the Village on Friday night.

We went down there in the evening. There were still crowds outside the Stonewall Inn in Christopher Street.  We stayed in the area with lots of people going around. We came back the following night, still large crowds in front of Stonewall.

As one observer writes: “There was something in the air, freedom a long time overdue, and we're going to fight for it. It took different forms, but the bottom line was, we weren't going to go away. And we didn't.”

We did not know then that  this was one of the decisive events in Gay History, the memory of which is celebrated in many countries – where it is at all possible.

We then flew to San Francisco – THE gay city at the time – at the end of The Flower Power epoch  but a decade or more before AIDS. I landed up in Berkeley on 4th of July, and I have a few photos from there.

Visa fullständigt album

Then to Los Angeles. There I met Walter’s mother. We had coffee together, as you can see.

Walter and I shared my flat in Stockholm when he was a student here 1961-1963.  He later became a professor at Smith College, a distinguished women’s college in Massachusetts. (His obituary stresses his Catholicism – something that did not manifest itself during his Stockholm years, and only hints at his being gay – something that was definitely part of his way of life. He liked Sweden, except for it’s bright summer nights: ruinous for cruising he used to say.)

Then back to New York, where we could stay in a flat on the Upper West Side thanks to friends we had met in San Francisco, and spent a week-and at Fire Island toghether with John (from YMCA)  and other friends. We stayed in New York when the first manned moon landing took place.

It was quite an eventful summer.

 

Min röst till Piratpariet i EU-valet

För ett år sedan – 15 juni precis innan FRA-omröstningen - skrev jag om min oro inför den massavlyssning som FRA – lagen innebär. Mina farhågor besannades – lagen röstades igenom. Sen kom Ipred och snart kommer datalagringsdirektivet.

I dag skriver Isobel Hadley-Kamptz på ledarplats i Expressen precis vad jag tänker. Jag måste citera lite:

För ett knappt år sedan visste jag inte om jag någonsin kunde tänka mig att rösta igen. Det var dagen efter att riksdagen beslutat att göra statliga kopior på medborgarnas hela digitala liv. Alla utom en av de riksdagsledamöter som i vanliga fall talade vackert om frihet och integritet tryckte snällt på rätt knapp när husse viftade. ----Det gör fortfarande ont. Sedan har det fortsatt. Vi hånades av en statsminister som sade att alla skulle glömma debaclet över sommaren, över hösten, ja i alla fall till nästa val. Under våren har vi fått Ipred och snart kommer datalagringsdirektivet där operatörerna tvingas lagra alla telefonsamtal, mejl, sms, mms, all internettrafik.

Precis så känner jag. Hon kryssade andranamnet på Piratpartiets lista Amelia Andersdotter. Själv kryssade jag förstanamnet Christian Engström.

Andra som på ett klart och tydligt sätt tagit ställning är Henrik Alexandersson – HAX och Oscar Swartz.  Läs gärna också  författaren Lars Gustafsson som också förklarar varför han lägger sin röst på Piratpartiet.

Fler inlägg kan den intresserade hitta i Min blogglista i högerspalten. Också Le Figaro skriver om piratpartiet, för den som läser franska. (Tipstack till  Anaïs.)

För den som måste rösta vänster och tycker dessa frågor är viktiga kan kryssa Erik Josefsson på Vänsterpartiets lista. Här kan man se en film från SVT-Play med honom.

 

Spader Dam på Stockholmsoperan

I lördags 16 maj var det premiär på Spader Dam på Stockholmsoperan. Jag var inte där, för jag satt hemma och lyssnade på direktsändningen i Sveriges Radio P2. Men jag var på föreställningen den 22 maj och blev mycket imponerad av både icensättningen av Dmitri Bertman, som satte upp Eugen Onegin för några år sedan, och av det musikaliska. 

Operans hemsida har en liten film från uppsättningen.

Klicka för större bild

Spader Dam är en av mina favoritoperor. Det tycker inte alla. En av mina bänkkompisar tyckte det var rätt långt. Sångarna var genomgående bra till lysande – men det blir nog ett lyft i höst när Herman ska sjungas av Alexandrs Antonenko och Lisa av Inessa Galante.  Greve Tomskij sjungs – och spelas – då åter av Marcus Jupither.

Bilder från Kungliga Operans hemsida

Cecilia Bartoli i Stockholm

En vecka efter den högromantiska konserten med Renée Fleming och Orchstre de Paris under Christoph Eschenbach var det dags för nytt storsångarbesök i Stockholms Konserthus. Denna gång med Ceclilia Bartoli och Orchestra La Scintilla. En liten orkester från Zürich som spelar på originalinstrument från början av 1800-talet. I många av numren fanns vackra solopassager för olika instrument, inkl en liten harpa.

Cecilia Bartoli var i högform och sjöng underbart med sin vackra, men inte alltför stora röst. Höjdpunkterna var nog Rossiniariorna från Askungen, Semiramis och Otello. Underbar frasering och uttrycksfullhet i sången – och hon var på strålande glatt humör, först i en bländvit, sedan i en röd klänning. Båda med långt släp som höll på att fastna en gång när hon gjorde sorti.

Det var alltså ett  Malibran - program som framfördes. Publiken var i extas och vi fick tre extranummer – bl a ett av Manuel García (Maria Malibrans far) där hon själv hanterade kastanjetter.

Nu dröjer det ända till september, då kommer Anna Netrebko och Massimo Giordano.

Wieland Wagner’s 1965 Bayreuth Ring – rare rehearsal footage

Här hos Mostly Opera hittar man spännande små videor från repetionerna – bl a med Birgit Nilsson, Theo Adam, Wolfgang Windgassen, Leonie Rysanekt, James King, Martti Talvela m fl

Klicka här för Ringen-delarna. (Det verkar bara komma ljud från vänster kanal.)

Kommer ursprungligen från Ringburg på YouTube.

Renée Fleming i Stockholm

På fredagkvällen den 15 maj var det en toppenkonsert i mitt abonnemang på Konserthuset i Stockholm

Orchestre de Paris gästspelade. En fransk orkester, men bara tyska verk spelades. Dirigent var Christoph Eschenbach

Det började med slutscenen ur  Capriccio av Richard Strauss. Helt lysande, och som extranummer fick vi höra Zueignung och Morgen – två av Strauss mest älskade sånger för sopran och orkester. Man tappade andan.

 Foto: Andrew Eccles/Decca

Här är det på Youtube – ett långt avsnitt, från Parisoperan, tror jag.

Jag har själv bara sett Renée Fleming live för många år sedan. Det var i Berlinfilharmonikernas nyårskonsert 1992 med Claudio Abbado som dirigent. Verk av Richard Strauss och den avslutades med Slutscenen ur Rosenkavaljeren med Fredrika von Stade som Octavian och Kathleen Battle som Sophie. Den utannonserade Fältmarskalkinnan Cheryl Studer ställde in och en ung, då rätt okänd amerikansk sopran Renée Fleming hoppade in.

Efter pausen Bruckners Symfoni nr 9.  Storartat spelat – även om mitt intryck var att Bruckner-klangen lät lite annorlunda än jag är van vid från Filharmonikerna eller Radiosymfonikerna.

Så här tyckte Dagens Nyheter

Bayreuth 2008

Så kom jag än en gång till Wagnerfestspelen i Bayreuth. Denna gång tillsammans med Richard Nordberg från Svenska WagnerSällskapets styrelse och årets två stipendiater Michaela von Koch och Susanna Sundberg.

Stipendiaterna på Festspelshusets balkong

(Klicka på bilderna om du vill se dem i större storlek)

Jag bodde på samma svindyra hotell som förra gången (Arvena). Frukostmatsalen var öppen till kl 13.30, så det gick att få sig lunch där. Innan vila före föreställningarna, som alla började kl 16.00 (och slutade efter 22 med timslånga pauser som vanligt). I lobbyn på hotellet fanns en dator för gästerna med internet. Ville man ansluta sig på rummet gick det bra med W-lan, men det kostade 10 € i timmen (det brukar vara gratis i Sverige och Danmark, vad jag hittills erfarit).

Jag reste iväg dagen efter den regniga Prideparaden i Stockholm, och kunde i hotellobbyn läsa om Oscar Swartz gerilla-performance mot FRA. Jag stötte själv på Oscar vid Slussen. Kolla här

Första dagen i Bayreuth var jag på ett 'Einführungsvortrag' till kvällens verk: Mästersångarna i Nürnberg. Denna gång av Detlev Eisinger, helt annorlunda stil än den andre föreläsaren Stefan Mickisch (som jag hörde förra gången). Föreläsningen höll på i nästan två timmar med en halvdan högtalaranläggning; musikexempel på flygel förstås. Han hade några synpunkter om raderna i slutet av verket, där Hans Sachs, och sen alla personerna och kören på scenen sjunger:

"zerging in Dunst das heil'ge röm'sche Reich, uns bliebe gleich die heil'ge deutsche Kunst!"

Alltså: även om den politiska enheten 'det heliga romerska riket' (som då var den officiella beteckningen på det dåvarande tyska området) förgick, så hade vi kvar vår 'heliga tyska konst'. Vilket, om jag förstod saken rätt, mildrar det nationalistiska draget som så många reagerat mot, och som utnyttjades under nazitiden.

Kvällens förställning var alltså Mästersångarna i Nürnberg, andra året av Katarina Wagners iscensättning. Själv uppfattade jag det som en händelserik och kul happening, som framfördes till text och musik av Richard Wagner. Härligt musikaliskt, även om huvudpersonen Hans Sachs (Franz Hawlata ) tappade rösten i sista scenen - kanske för han tvingades kedjeröka cigaretter på scenen nästan hela tiden (inte alls ovanligt att Sachs inte håller hela operan ut; också på andra scener förekommer det, t ex Stockholmsoperan, på The Met och nu senast på Wien-operan där Falk Struckmann kraxade till i slutet, hörde jag på radiosändingen från premiären i januari i år).

Lysande var Klaus Florian Vogt som Walter von Stoltzing och Michel Volle som Beckmesser. Michaela Kaune som Eva verkade väldigt återhållsam och undanskuffad (men när jag lyssnar på radiosändningen från första föreställningen lyser hon verkligen till). Kraftiga bravorop för musikanterna efter sista akten. Utom för Franz Hawlata sin blev utbuad. Kraftiga burop för Katarina Wagner, som också visade sig - jag hörde där inga bravo, minsann.

På tisdagen visades Festspelshuset för stipendiaterna, och vi kunde komma med. Först en inledning där vi satt i salongen. Tyvärr var högtalaranläggningen dålig, så inledarna var svåra att uppfatta, även om jag förstod deras tyska. Det talade om festspelens historia och dess nuvarande organisation. Hur man engagerar solister, kör och orkester, t ex. Orkestermusikerna kommer ju från olika opera- och symfoniorkestrar från hela Tyskland, och återkommer år från år. Detta är ju en av anledningarna till att festspelen hålls från slutet av juli till slutet av augusti.

Vi fick inte se scenutrymmet eftersom man höll på att bygga om för kvällens föreställning. Men vi fick gå ner i det överbyggda orkesterdiket, med sina 'terrasser' som sänker sig 3,5 meter under scenen. Längst ner sitter bleckblåsarna och slagverken. Vi fick lära oss att det är Siegfried (från tredje akten) , Götterdämmerung och Parsifal som är direkt skrivna och orkestrerade för detta orkesterdike. De föregående verken framfördes först i sedvanliga operahus. Detta gör uppgiften för dirigenten i Bayreuth lite svårare, orkestern måste balanseras helt annorlunda här.

Så här ser bänkraderna ut. Ryggstöd av trä, tunn stoppning på stolsitsen och trägolv.

ArmchairConductor himself fick prova att sitta på dirigentpulten - häftigt. Richard tog bilden.

Tisdagens föreställning var Tristan und Isolde, samma uppsättning som 2006 återkom efter ett års uppehåll. Denna gång med Iréne Theorin som Isolde - en värdig uppföljare till Nina Stemme. Iréne Theorins sluttoner i Liebestod - 'höchste Lust' - sjunget piano, var nog något av de bästa jag hört. Stort jubel också i publiken. Dagen efter hade Iréne Theorin 'Signierstunde' i en av bokhandlarna. Lång kö hela timmen av folk som ville ha en signatur av henne på sitt program eller på ett rollfoto.

Kö i bokhandeln, Iréne Theorin har Signierstunde

Vi från Svenska WagnerSällskapet hade nöjet att få träffa henne efter onsdagens föreställning på restaurang Weihenstephan, då hon berättade om hur det är att vara i Bayreuth. Hon har varit där i flera år, men första året i en stor huvudroll. Iréne Theorin är ju svenska, och var Sällskapets stipendiat 1994. Hennes huvudscen är Köpenhamnsoperan, och hon är Brünnhilde i DVD-inspelningen av The Copenhagen Ring på Decca.

ArmchairConductor himself, Iréne, Richard och Susanna

Bland publiken fanns också våra stipendiaters rektor och vår blivande operachef i Stockholm Birgitta Svendén - hon gjorde 45 framträdanden i Bayreuth 1983-1999.

Birgitta Svendén och stipendiaterna. Hon samtalar just med Richard

Den sista föreställningen vi såg var Parsifal, årets nyinscenering signerad Stefan Herheim och dirigerad av Daniele Gatti. Många var väldigt entusiastiska över inscensättningen. Själv var jag måttligt road. Det var alldeles för mycket liv och rörelse på scenen, massor av statister, som hade allehanda hyss för sig. Riktigt dåligt var det i slutet av akt 2 när Klingsor uppenbarar sig. Gissa vad man då får se? Jo ett jättelikt hakkors i taket och uniformerade SS-män som marscherade på scenen. Otroligt taffligt blev det sen när Klingsor skulle svinga spjutet mot Parsifal. Spjutet plockades bort av de som skulle kasta det, och Parsifal plockade upp ett nytt där han stod. (Jag vet inte om det var avsiktligt, eller bara blev lite fel). När sen Parsifal lyfter spjutet, och enligt Wagners anvisningar gör korstecknet med det, föll hakkorset ner på scenen med ett brak och slogs sönder. Soldaterna ramlade omkull.

Själv kan jag nog tänka mig att hellre se en Parsifal-föreställning utan att få en dos av tysk samtidshistoria. Regissören verkar dock vara väldigt upphängd av nazi-tiden. I hans uppsättning av Rhenguldet i Riga för något år sedan var Alberich en SS-figur. Jag tycker konceptet är använt lite väl ofta för att vara genialt. Redan Götz Friedrichs Tannhäuser i Bayreuth några decennier tillbaka körde med marscherande SS-soldater.

Musikaliskt var det lysande, med långsamma tempi från Daniele Gatti. Särskilt Kwangchul Youn som Gurnemanz sjöng underbart vackert och gjorde en stark tolkning. Även Christopher Ventris Parsifal var fin. Synd bara att han var tvungen att uppträda i en kortbyxad blå sjömanskostym som på en pojke. I slutscenen uppträdde han (som vanligen Parsifal gör) i ett vitt nattlinne.

Hur som helst, det är magiskt av sitta i festspelsteatern. Akustiken gör att musiken och sången hörs som man aldrig gör det i andra salonger. Det är dyrt i Bayreuth under festspelssäsongen. Champagnen i serveringarna kostar 11 Euro för ett glas Moët et Chandon. På Bastiljoperan och på operahusen i Berlin räcker det med 9-10 Euro.

Uppdatering 14 augusti: När jag skrev om Parsifal hade jag inte läst några recensioner. Det har jag nu - och de flesta är väldigt positiva.

Här är ett avsnitt ur NYT, som illustrerar vad jag menade ovan: The opera unfolds at Wahnfried, Wagner’s home there, with the prompter’s box turned into the composer’s grave and site of the Holy Grail. A bed, placed center stage, where Parsifal’s mother dies and Kundry fails to seduce our boyish hero, is the locus of more comings and goings than a bedroom in a French farce, and it’s the obvious symbol of birth and death. Gone are the long Wagnerian stretches of inaction. Sets and singers are in constant motion.

I New York Times: här

I Der Spiegel:här

Mitt besök 2006: Bayreuth 2006


Eder ArmchairConductor (som också tagit de flesta bilderna)

Nej till avlyssning utan brottsmisstanke - inget Stasi i Sverige, tack

Jag trodde vi levde i ett fritt land, med brevhemlighet som ett av de utmärkande dragen. Men så blir det inte längre om regeringen får igenom sin FRA-lag på onsdag morgon den 18 juni. Allt e-postande och Internetanvändande i Sverige kommer att passera FRA:s avlyssning. En sådan inskränkning i våra demokratiska fri- och rättigheter får inte bli verklighet.

Terrorism måste kunna bekämpas med andra medel än att all e-post och internetanvändning granskas. (Även e-post från en svensk till en annan passerar normalt gränsen - så fungerar Internet.) Svensk säkerhet måste kunna värnas även med bibehållen brevhemlighet.

Uppdatering måndag 16 juni: DN Kultur har en artikel Sveriges eget Stasi - Här -som precis visar vad det handlar om. Slutklämmen i artikeln: Som en ödets ironi väntas lagändringarna träda i kraft 2009. Samma år som Tyskland firar 20-årsminnet av DDR:s och Stasis sammanbrott återuppstår mass­övervakningen. Men denna gång i svensk regi.

FRA - Försvarets Radioanstalt är f.ö. en civil myndighet, och har inget med Försvaret att göra, fick jag just reda på i söndagskvällens Rapport.

Det finns många borgerliga ledamöter som inte stöder förslaget, men partipiskan viner. Det behövs fyra borgerliga ledamöter som vill rösta nej. Det kanske blir jobbigt med riksdagsgruppernas ledningar. Men vad säger deras väljare nästa gång det blir val. Ställningstagandet i en sådan här viktig fråga tror jag inte glöms bort.

Läs mer t ex hos Oscar Swartz här eller hos Isobel här

Oscar skriver också i QX: HBT-samhället måste ta strid mot FRA-lagen. Läs här

Om Stoppa FRA-Lagen nu Läs här

Så här skriver Magasinet NEO på sin blogg här "när riksdagen på tisdag avgör huruvida Försvarets Radioanstalt ska få rätt att utan föregående brottsmisstanke avlyssna all internet- och mobiltelefontrafik i Sverige är det parlamentariska läget glasklart. Samtliga borgerliga partiledningar står – av mycket svårbegripliga skäl – bakom förslaget. Men med bara fyra borgerliga ja-röster färre faller förslaget och vi får ha våra sms, mail och telefonsamtal i fred också i framtiden." /Omröstningen sker på onsdag förmiddag./

Nya operan i Oslo

I går lördag 12 april 2008 invigdes Oslos nya operahus i Bjørvika. NRK sände hela 'Åpningsgallan' i både radio och i TV. Jag hade tänkt lyssna på radiosändningen (via internet) och kollade också in TV-sändningen på NRK Nett-TV i min lilla bärbara dator. Jag hade egentligen bara tänkt titta lite på själva början. Men jag fastnade och såg det hela. Det började kl 20 och slutade lite före midnatt. Den lilla TV-bilden på min bärbara dator var något oskarp, men stereoljudet via mina hörlurar var superbt.

Det började med Kongelig ankomst. Det norska kungaparet och kronprinsparet var förstås på plats. Danmark hade sänt Dronning Margrethe, Island och Finland hade sänt sina presidenter. Sverige var representerat på en nivå lägre, och hade bara förmått sända Kronprinsessan Victoria. Också Tysklands förbundskansler Angela Merkel var gäst.

Den norske kungen förklarade huset öppnat. Sen följde musik- och balettnummer blandat med korta tal av operachefen Bjørn Simensen, Norges finansminister Kristin Halvorsen (från Sosialistisk Venstreparti), och statsminister Jens Stoltenberg.

Några inslag var med en norsk komedienne Ingrid Bjørnov. Henne har jag som svensk aldrig hört talas om, men hon var toppenrolig. Hon verkade vara en publikfavorit i Norge, och publiken jublade. (På Wikpedia ser jag att hon var med i European Song Contest 1984 med Lenge Leve Livet som en del av duon Dollie de Lux.)

Vi fick också se små filmade hälsningar av intendenterna för några av världens operahus: La Scala, The Met, Covent Garden, och från operorna i Sydney och Kapstaden.

En av höjdpunkterna var Fångarnas kör ur Nabucco, som sjöngs av något som i programmet presenterades som Slavekoret. Det introducerades av finansministern. Kören bestod av 450 sångare från firmor som levererat till bygget, byggnadsarbetare och representanter från Norges alla kommuner. Dvs byggslavar och skatteslavar. Det var mäktigt att se.

Kolla videon här

De fortsatte med att i gott humör sjunga Champagnekoret från Flaggermusen (dvs slutet av Läderlappen på svenska).


Efter Jens Stoltenbergs tal kom ett avsnitt ur Porgy and Bess. Den Norske Opera samarbetar med operan i Kapstaden, och sångaren som sjöng Porgy kom därifrån. Bess sjöngs av Nicole Cabell.

Innan numret började trädde operachefen fram och berättade att den sångerska som sjöng Bess vid urpremiären 1935 i New York, Anne Brown, satt i salongen och kamerorna riktades mot henne. Hon är född 1912 i Baltimore. Hon flyttade till Norge 1948 när hon gifte sig med den norske skidhopparen Thorleif Schjelderup (läser jag i Wikipedia). Hon verkade där som sångpedagog. Bland hennes elever fanns Elisabeth Norberg-Schulz och Åsa Kleveland. Det var mycket rörande att se den gamla damen.

Det hela slutade med ett 'collage' ur Den flygande Holländaren. Wagner fick ju inspiration till operan när han med båt flytt från Riga på väg till London, och skeppet fick söka nödhamn på den norska sydkusten. Där sjöng Terje Stensvold, magnifikt som vanligt, och Turid Karlsen.

Den nästan fyra timmar långa sändningen avslutades med bilder av fyrverkeriet i Oslofjorden. Det var en väldigt fin utsändning av ett varierat program.

Bilder från NRK

Allt verkar dock inte frid och fröjd. En planerad uppsättning av ett nytt verk – Jorden runt på 80 dagar – har blivit uppskjutet på obestämd tid. Jag vet inte varför. Och så hotas operan av strejk, läser jag på NRKs nyheter.

Länk till Den norske Opera här

Verdis Don Carlo kommer i höst. Forestillingen settes opp i samarbeid med Royal Opera House, Covent Garden i London og Metropolitan-operaen i New York. Detta kan de nya operahusen göra. Stockholmsoperan klarar inte liknande utbyten, inte minst eftersom scenutrymmet är för gammalmodigt och för litet.

Nu finns det nya operahus i Helsingfors, Göteborg, Köpenhamn och Oslo. Men i Stockholm får vi nog stå ut med vårt fina men opraktiska och gammaldags operahus i minst ett decennium till.

Inte ett ord i söndagens Dagens Nyheter om att det invigts ett nytt operahus i Oslo.

Uppdatering: SvD hade på måndagen en fin artikel med bildspecial. Läs här

Uppdatering 2: DN Kultur hade på tisdagen två artiklar under rubriken Oslagbart, Oslo! Läs här och här


ArmchairConductor