torsdag, december 20, 2007

tisdag, december 04, 2007

Operahögskolans Cosa nostra

Så var jag på Operahögskolans slutproduktion 2007 - betecknad Cosa nostra.

En sammanställning av fyra operor, står det i presentationen. Men vad som spelades var första akten av Mozarts Così fan tutte (utom ouvertyren) före paus, och sedan en kort scen ur Verdis Maskeradbalen (med Amelias aria) samt ungefär halva andra akten av Puccinis Tosca (allt sjunget på italienska). Det började och slutade med korta scener ur Stravinskijs Rucklarens väg. Allt av någon anledning nödtorftigt förflyttat till trettiotalets Chicago. Det började och slutade med knattrande kulsprutor, som i Some like it hot, och i bakgrunden hängde en sönderskjuten bild av Al Capone (som påminde om Hugo Chavez, men det var nog en tillfällighet).

Kvällen inleddes av skolans rektor Birgitta Svendén. Hon talade om för den obildade publiken att operalibretton minsann inte är så svårbegripliga som man ibland vill tro, att man fick skratta och förmanade publiken att den fick applådera efter något bra nummer. Birgitta Svendén är en utmärkt rektor, men dessa förnumstiga förmaningar hade jag gärna sluppit.

Det hela var musikaliskt strålande - både sångare och orkester (Stockholms nya kammarorkester). Sångarna var Madeleine Barringer, Michael Axelsson, Michaela von Koch, Linus Börjesson, Susanna Stern, Anders Kjellstrand, Jannika Dahlfort, Mira Åkerman-Pyne och Alexander Niclasson.


I övrigt en blandad affär, tycker jag. Sångarna agerade fint också, inom ramen för den supertöntiga uppsättningen. Buskteater på låg nivå, tyvärr. Men publiken skrattade - alltid något.

Slutscenen i Tosca var det mest fåniga jag sett på mången dar. Blev Scarpia mördad av hennes sylvassa klack? Superoriginellt grepp, men tyvärr med den nackdelen att Tosca fick halta runt med bara en sko resten av akten, som slutade med att hon satte sig ner och åt upp ostronen som blivit över efter den oavslutade måltiden. Oavsiktligt (?) komiskt. Var får regissörerna alla sina geniala påhitt från?

Jag noterade att Tosca fick sjunga de strofer efter Vissi d'arte som brukar strykas. Synd dock att inte Linus Börjesson fick fortsätta med arian i Maskeradbalen - det hade jag gärna hört.

Mer om sångarna hittar du
här

fredag, september 21, 2007

Ragnarök på Kungliga Operan i Stockholm

Så har jag alltså sett sista delen i Nibelungens Ring - Ragnarök - på Stockholmsoperan i regi av Staffan Valdemar Holm. En - med vissa reservationer - storartad avslutning på hans och det övriga teamets uppsättning.

Jag var på den andra föreställningen (torsdag 20 september). TV var där och filmade, något som de gjorde ytterst diskret. Det störde i stort sett inte alls där jag satt.

Musikaliskt lysande. Katarina Dalayman hade tappat rösten, så hon bara agerade på scenen. Sjöng gjorde Rachel Tovey, en ung engelsk sopran. Helt lysande med en varm stämma och en kraftfull höjd. Hon sjöng - för första gången sas det - från Kungliga logen, längst fram till höger på första raden, ovanför orkesterdiket. Om jag förstod saken rätt har hon varit med i repetitionerna. Varför hon inte fick stå på scenen kanske hade att göra med att TV-inspelningen - bara en gissning.

Av de övriga sångarna var Hans-Peter König som Hagen helt suverän. Han sjunger också rollen i Bayreuth i den nya Ring-uppsättningen där. Och vi känner honom både från Rhenguldet och Valkyrian i Stockholm. Här hade han alltså en större roll, praktfull uppenbarelse, skådespel och sång. Men alla sjöng och agerade bra, och Hovkapellet under Gregor Bühl spelade fantastiskt fint.

Vad var det som gjorde att upplevelsen bitvis var rätt splittrad. Jo - filmerna - allt i svart-vitt. Lyriskt beskrivet i programbladet, men det blev inte roligare för det. Väldigt påträngande och störande, tycker jag.

I första scenen med nornorna visades en dansfilm - något värre pekoral har jag inte sett sen jag såg Vindhäxorna dansa på 1970-talet.

I nästa scen fick vi oss till livs bilder från de tidigare verken, lite ströfilmer från Valkyrian minns jag. Rätt absurt. Väldigt svårt att försöka koncentrera sig på vad sångarna faktiskt sjöng och gjorde.

Hela andra akten var helt fri från filmer, och den var den absolut starkaste med kören också i toppform. Slutscenens hämdtrio var magnifikt isande gjord.

I början av tredje akten fick vi oss sen till livs bilder från Rhen. Själva floden och de branta stränderna omkring med skog och borgar. Jag tror inte filmen var så lång så vi fick se samma sekvenser flera gånger, jag såg samma borg minst tre gånger om jag minns rätt. Det blev lite för mycket av det goda.

I själva slutscenen är det två filmsekvenser - och här var det faktiskt både motiverat och fint gjort. Men ändå blev det för mig lite fel och sorgligt. Den första sekvensen visar Rhendöttrarna. När Brünnhilde kastar ringen i Rhen lyser ringen på handen på en av dem. Det är bara det att filmen - så jag uppfattade det - visade de Rhendöttrar som gjorde rollerna tidigare. Woglinde sjöngs och spelades då av Hilde Leidland. Hon avled efter en tids sjukdom i slutet av juli i år. Det var lite vemodigt att se.

Den enda filmsekvens som gjorde starkt intryck på mig var den sista när man ser Wotans ansikte (i Terje Stensvolds gestalt) med en tår sakta trillande ner för kinden. Sen brinner bilden upp. Det visade vad verket handlar om: Gudaskymning, alltså Götterdämmerung. Och inte Ragnarök som verket kallas på svenska.




(Foto Mats Bäcker, från Operans hemsida)

Det var i alla fall bättre än i en iscensättning av Tristan och Isolde jag såg på Bastiljoperan för några år sedan. Där var det en jättevideo som visades hela tiden - med en extra handling fast turligt nog var det långa sekvenser med bara hav och vågor som rullade in mot stranden. Här på Operan slapp man ju filmerna i flera scener. Videofilmer är något som regissörerna upptäckt, och det får vi nog leva med tills de tröttnar.

Ett annat infall som verkar vara en specialitet hos Staffan Valdermar Holm: Sjuksköterskor i sjuksköterskeuniformer.

Redan för några år sedan hade han en svärm sjuksköterskor i uppsättningen av Janaceks Den sluga lilla räven. Helt omotiverat enligt min mening.

Nu fanns de med som hjälpare till Gutrune, som tydligen, liksom brodern Gunther, var handikappade. De gick båda med käpp. Ett säkert genialt infall hos regissören som i alla fall inte störde så mycket - båda spelade och sjöng toppenfint.

Men sjuksköterskorna var för mig lika överflödiga här som i Den sluga lilla räven.


Tycker ArmchairConductor

måndag, april 09, 2007

Parsifal - Wagners perverterade Jesusopera?

Camilla Lundberg har i Påskdagens DN en rätt hätsk kolumn "Wagners perverterade Jesusopera….". Här framför hon sina kända synpunkter på Parsifal.

Jag kanske minns fel, men på 1950-talet var det väl på Palmsöndagen som man gav Parsifal på Kungliga Teatern? Långfredagen var 'Ingen föreställning'. (Premiären på Götz Friedrichs iscensättning var dock på Långfredagen, men det var först på 1990-talet.)

Några andra funderingar kring hennes kolumn:

Jag minns också att man inte applåderade efter första akten, däremot efter de två andra akterna. Jag minns också att publiken var, om inte sorgklädd, så i alla fall 'mörka kläder'. Huruvida det var 'påbjudet' eller ej vet jag inte. Var det verkligen så även på 1970-talet - 'sorgklädd' publik?

Kundry: Jag minns inte heller att jag läst att man - som Camilla Lundberg gör - benämner Kundry 'judinna'. Kanske var hon det, hon fanns ju i alla fall i Jerusalem när Jesus dog. Men jag tycker inte jag stött på att hon skulle kallas 'judinna' tidigare. Och dessutom syfilitisk judinna, står det.

Hade hon smittat Amfortas med syfilis? Det tycker jag mig känna igen från en del Wagner-skribenter. Men är det övertygande? Har f.ö. Amfortas typiska syfilissyndrom? Mer troligt verkar det att han var sårad i sina 'intima' delar - sår som inte vill läka.

Hon skriver också att tredje akten (med anledning av framförandet i Berwaldhallen) skulle vara en lång långfredagsgudstjänst. (Där Jevgenij Nikitin som Amfortas var något av det bästa jag hört på länge.) Något bissart. För mig är Parsifal teater med magnifik musik - det fordrar en egen utläggning, kommer kanske.

Hon torgför också åsikter om 'skränande judiska folkmassor' - dvs de dramatiska körsatserna i Bachs passioner. 'De som utgör biblens och Bachs klockrent antisemitiska hatpropaganda'. Det här är också ståndpunkter som jag då och då ser framföras. (Hon menar väl Nya Testamentet?)

Jag är inte religiös och inte så bibelsprängd, men jag tycker här är Camilla Lundberg något överdriven i sitt nit att hitta antisemitiska budskap.

Jag vill inte bagatellisera Wagner och antisemitismen - men det finns väl olika sätt att förhålla sig till detta. Nedan ett exempel på förhållningssätt:

Harry Kupfer i programboken för Parsifal, Staatsoper Berlin Parsifal 1977 och idag /1992. (Harry Kupfers förra uppsättning av Parsifal var på samma scen, då alltså i Berlin DDR. För den som inte vet har Harry Kupfer också iscensatt Den flygande Holländaren och Nibelungens Ring i Bayreuth som visats i svensk TV.)


----
Ser ni antisemitiska drag i Parsifal?

Inte alls. Wagner var visserligen antisemit i många uttalanden, men bara i publicistiska, ibland också i privata, uttalanden. Men jag vägrar att överföra denna hållning på tolkningen av hans verk. Naturligtvis förstår jag - mot bakgrund av de fasansfulla erfarenheterna på 1900-talet - om man söker rötter till antisemitism också i Wagners verk. Men jag kan inte finna antisemitism i Parsifal-musiken. Jag hittar heller ingen antisemitism i verkets dramaturgi.
----
(Fri översättning OR)


Camilla Lundbergs kolumn kan du läsa här. Men de har mildrat rubriken på nätet. I papperstidningen står : "Wagners perverterade Jesusopera borde vara en magstark historia i rättrogna kristna kretsar."

onsdag, januari 24, 2007

La Traviata pa Kungliga Operan

Kasper Bech Holten har förlagt handlingen i Stockholmsoperans nyuppsättning av La Traviata till nutid. Han förklarar att Verdi på sin tid insisterade på att den skulle spelas i hans samtid, dvs omkring 1850. Censuren tillät inte detta utan tvingade Verdi att förlägga handlingen 100 år tidigare, dvs tidigt 1700-tal. Så då måste förstås även en iscensättning år 2007 utspelas i samtiden, menar Kasper Bech Holten.

Men för mig är det något som inte stämmer. För mig är det ett för stort mentalt glapp i det jag ser på scenen och det jag hör, nämligen Verdis musik från mitten av 1800-talet.

Det är inte så att jag önskar mig tillbaka till de uppsättningar jag såg när jag var ung på 1950-talet, men detta mode att förlägga operahandlingar till nutid tycker jag inte heller alltid är så lyckat. Just eftersom musiken är så fast förankrad i 1800-talet (i detta fall).

Det är också alldeles för mycket som händer på scenen. Allt troligen i det välvilliga syftet att visa för publiken något som de annars bara får tänka ut själva, t ex Violettas frenetiska och snabba packande av sina väskor i andra scenen innan hon sticker.

Jag blev helt enkelt inte särskild berörd av föreställningen, trots att den var lyckad musikaliskt. Annorlunda var det på Deutsche Oper i Berlin 2003 i en uppsättning av Götz Friedrich (som då hade avlidit några år tidigare) – där blev jag gripen av Violettas öde. Fast ärligt talat minns jag inte under vilken tidsperiod handlingen då var förlagd. Jag måste leta fram programmet. Dirigenten då var Gregor Bühl, som vi nu känner som Wagnerdirigent på Operan här i Stockholm.


Uppdatering maj 2007: Men en bloggare jag råkade läsa tyckte det var ett 'obehagligt bra operadrama'. "Såg den igår kväll och var tämligen oförberedd på knytnäven i magen." Läs mer här.

 
Site Meter