Så var jag på Operahögskolans slutproduktion 2007 - betecknad Cosa nostra.
En sammanställning av fyra operor, står det i presentationen. Men vad som spelades var första akten av Mozarts Così fan tutte (utom ouvertyren) före paus, och sedan en kort scen ur Verdis Maskeradbalen (med Amelias aria) samt ungefär halva andra akten av Puccinis Tosca (allt sjunget på italienska). Det började och slutade med korta scener ur Stravinskijs Rucklarens väg. Allt av någon anledning nödtorftigt förflyttat till trettiotalets Chicago. Det började och slutade med knattrande kulsprutor, som i Some like it hot, och i bakgrunden hängde en sönderskjuten bild av Al Capone (som påminde om Hugo Chavez, men det var nog en tillfällighet).
Kvällen inleddes av skolans rektor Birgitta Svendén. Hon talade om för den obildade publiken att operalibretton minsann inte är så svårbegripliga som man ibland vill tro, att man fick skratta och förmanade publiken att den fick applådera efter något bra nummer. Birgitta Svendén är en utmärkt rektor, men dessa förnumstiga förmaningar hade jag gärna sluppit.
Det hela var musikaliskt strålande - både sångare och orkester (Stockholms nya kammarorkester). Sångarna var Madeleine Barringer, Michael Axelsson, Michaela von Koch, Linus Börjesson, Susanna Stern, Anders Kjellstrand, Jannika Dahlfort, Mira Åkerman-Pyne och Alexander Niclasson.
I övrigt en blandad affär, tycker jag. Sångarna agerade fint också, inom ramen för den supertöntiga uppsättningen. Buskteater på låg nivå, tyvärr. Men publiken skrattade - alltid något.
Slutscenen i Tosca var det mest fåniga jag sett på mången dar. Blev Scarpia mördad av hennes sylvassa klack? Superoriginellt grepp, men tyvärr med den nackdelen att Tosca fick halta runt med bara en sko resten av akten, som slutade med att hon satte sig ner och åt upp ostronen som blivit över efter den oavslutade måltiden. Oavsiktligt (?) komiskt. Var får regissörerna alla sina geniala påhitt från?
Jag noterade att Tosca fick sjunga de strofer efter Vissi d'arte som brukar strykas. Synd dock att inte Linus Börjesson fick fortsätta med arian i Maskeradbalen - det hade jag gärna hört.
Mer om sångarna hittar du här
Kvällen inleddes av skolans rektor Birgitta Svendén. Hon talade om för den obildade publiken att operalibretton minsann inte är så svårbegripliga som man ibland vill tro, att man fick skratta och förmanade publiken att den fick applådera efter något bra nummer. Birgitta Svendén är en utmärkt rektor, men dessa förnumstiga förmaningar hade jag gärna sluppit.
Det hela var musikaliskt strålande - både sångare och orkester (Stockholms nya kammarorkester). Sångarna var Madeleine Barringer, Michael Axelsson, Michaela von Koch, Linus Börjesson, Susanna Stern, Anders Kjellstrand, Jannika Dahlfort, Mira Åkerman-Pyne och Alexander Niclasson.
I övrigt en blandad affär, tycker jag. Sångarna agerade fint också, inom ramen för den supertöntiga uppsättningen. Buskteater på låg nivå, tyvärr. Men publiken skrattade - alltid något.
Slutscenen i Tosca var det mest fåniga jag sett på mången dar. Blev Scarpia mördad av hennes sylvassa klack? Superoriginellt grepp, men tyvärr med den nackdelen att Tosca fick halta runt med bara en sko resten av akten, som slutade med att hon satte sig ner och åt upp ostronen som blivit över efter den oavslutade måltiden. Oavsiktligt (?) komiskt. Var får regissörerna alla sina geniala påhitt från?
Jag noterade att Tosca fick sjunga de strofer efter Vissi d'arte som brukar strykas. Synd dock att inte Linus Börjesson fick fortsätta med arian i Maskeradbalen - det hade jag gärna hört.
Mer om sångarna hittar du här
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar