Pastor Green - och 'The End of Gay Culture'

Pastor Green - två olika synsätt! - och 'The End of Gay Culture - and the future of gay life'

På DN-debatt den 11 november skriver Jonas Gardell "Att likna bögar vid cancer är uppmaning till hatmord". Läs hela debattartikeln här:

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=486039&previousRenderType=2

I Expressen skriver journalisten NICLAS ERICSSON - som själv är homosexuell: Gör inte Green till martyr, Gardell! - om Green fälls blir han en martyr i homofobins tecken: "Själv är jag övertygad om att Åke Greens syfte med sin predikan var att få ett genombrott i media för sitt homofoba budskap. Åtalet för hets mot folkgrupp tjänar hans syften och enligt tidningsintervjuer är Åke Green mycket nöjd med all uppmärksamheten."

Han avslutar sitt inlägg: "Men till skillnad från Gardell och många andra är jag inte säker på att något är vunnet med att straffbelägga fördomar - hur vidriga och destruktiva de än är. Det handlar inte om yttrandefrihet som någon högre princip. Jag tror helt enkelt att fördomar måste bemötas om de ska kunna utplånas.

Den allt avgörande domen över Åke Green fattas nämligen inte i högsta domstolen utan av svenska folket. Därför säger jag: Låt inte rättegången mot Åke Green bli en pr-seger för homofober världen över. Låt den i stället bli en skampåle över denne man som hånar de grundvärderingar vårat demokratiska samhället bygger på. Det är det straff Åke Green förtjänar."

Läs hela inlägget här:

http://expressen.se/index.jsp?d=1180&a=469390

Jag tenderar till Niclas Ericssons synsätt.

Andrew Sullivan - (öppet gay journalist i Washington och bloggare) - har skrivit en lång artikel i The New Republic om "The End of Gay Culture And The Future of Gay Life" - han beskriver visserligen hur han upplever skeendet i USA, men jag tror mycket gäller också för oss i Europa. Han betraktar det hela med utgångspunkt för vad som skett i Provincetown på Östkusten, ett samlingsplats på somrarna för bögar och lesbianer.

"These changes did not feel like a revolution. They felt merely like small, if critical, steps in an inexorable evolution toward the end of a distinctive gay culture. For what has happened to Provincetown this past decade, as with gay America as a whole, has been less like a political revolution from above than a social transformation from below. There is no single gay identity anymore, let alone a single look or style or culture."
----
"In fact, it is beginning to dawn on many that the very concept of gay culture may one day disappear altogether. By that, I do not mean that homosexual men and lesbians will not exist--or that they won't create a community of sorts and a culture that sets them in some ways apart. I mean simply that what encompasses gay culture itself will expand into such a diverse set of subcultures that "gayness" alone will cease to tell you very much about any individual. The distinction between gay and straight culture will become so blurred, so fractured, and so intermingled that it may become more helpful not to examine them separately at all.

For many in the gay world, this is both a triumph and a threat. It is a triumph because it is what we always dreamed of: a world in which being gay is a nonissue among our families, friends, and neighbors. But it is a threat in the way that all loss is a threat. For many of us who grew up fighting a world of now-inconceivable silence and shame, distinctive gayness became an integral part of who we are. It helped define us not only to the world but also to ourselves. Letting that go is as hard as it is liberating, as saddening as it is invigorating."

Det är en lång artikel, men högst läsvärd och tankeväckande, tycker jag. Hela artikeln kan du läsa här:
http://www.andrewsullivan.com/main_article.php?artnum=20051101